Ett steg fram två tillbaka!

Just nu är det skit!! Bara skit! Jämför det med en ballong man blåser upp till en viss gräns, sen smäller den!
Jag smäller inte men all luft har gått ur mig!

Det tar så mycket kraft att ta sig upp till ytan, och få en vardag att fungera...något sånär. Och jag tyckte jag kommit en bra bit iväg. Men så fick jag den här skiten SEROM! Alltså gungflyet som mina sköterskor på vårdcentralen kallar det för....eller hematom.......blåmärke under huden. Med feber smärta och elände.

Och jag har fått tömt det, det gjorde skitont!! Och timmarna efter var inte roliga......

Idag är jag gnällig.....för det kan vara så att jag får tömma igen....vet ni hur tjock nålen är??


Jag hade beställt sjukresor igår ju till halv ett. Och klockan tolv ringde min telefon. En ung kille som pratade sådär bra på svenska undrade var ALLKÄRET fanns någonstans......Då stod han utanför i en ficka på stora vägen visade sig, så jag bara dirigerade hur han skulle svänga in vänster på skogsvägen, köra förbi"till salu" skylten. Svänga höger  upp till oss......Och jag rafsade ihop mina grejor. Hade ju tänkt mig ett lugnare tempo . Men han var ju tidig.....Så jag gick ut på tomten och väntade där, i ösregn!

Och telefonen ringde igen.....då visade det sig att han kört förbi vår uppfart, vidare genom hela skogen ner till sjön....och kom inte längre! Så vad skulle han nu göra? Vänd och kör tillbaka sa jag. Jag ställer mig på vägen, du missar mig inte....skogsvägen alltså.

Nä han missade inte mig. Efter två minuter kom han i racerfart, så jag fick nästan hoppa ner i diket! HJÄLP!!

Jag öppnade dörren till bussen och där sitter en mörk kille i tjugofemårsåldern, med ett stort leende!

Får jag sitta framme hos dig, undrade jag? Javisst, varsågod! Och så bar det iväg!

Han skrattade och berättade på halvhjärtad svenska att han hade ju varit i närheten men inte fattat hur nära...och jag var impad över att han var så tidig.

Vi pratade hela vägen till Storforsen där han skulle hämta en kvinna som också skulle med. Så jag och Takayo som han hette, hann prata om att han varit i Skåne precis med sin lille son och sambo och firat midsommar. Och att han var född i Tanzania.

Nu ska vi svänga här,  hojtade han!, Och svängde vänster. In på en bensinmack.....där stannade han!
Jag måste på toa, tjoade han! Och så pös han iväg. Så mitt i allt mitt elände så fick jag mig några goa skratt denna resa!

Sen kom han igen och vi körde in på gatan bredvid, för som han sa, där bor hon! Och informerade mig glatt att han skulle bara vända i vändzonen, sen var det hus nummer fyra! Och stannade bilen för att hämta damen....

Kom tillbaka med ett gapskratt som gjorde min dag...hahahaha sa han! Fel hus...hihihih.......

Det är nummer fjorton, inte fyra....och så skrattade han! Och jag med, jag gapskrattade! Mest åt honom och hans lätta härliga sätt.....

Så vi kollade in resten av husen...sex, åtta tio, tolv...där!! Jag hojtade för full hals! Och vi hittade huset!

Artig var han. Så han gick av bussen och in och hämtade en linkande ung dam på två käppar. Vi hälsade och Takayo körde vidare. Damen där bak somnade och vi småpratade vidare. Ett tu tre när han skulle svänga vänster mot motorvägen som skulle ta oss mot Karlstad, så hojtade han....Du Yvonne, kör du rakt fram så kommer du till Afrika!! Himmel alltså :)

I Karlstad släppte vi av den unga tjejen först, och sen fick jag gå av vid sjukhuset. Nu känner man ju verkligen igen sig....

Klappade min unge goe chaufför på axeln och tackade för en trevlig resa!

Travade in på sjukhuset. Passerade mitt patienthotell. Lille affärsbutiken och kom fram till fiket. Där beställde jag mig en kopp kaffe, för jag var en hel timme för tidig! Satte mig ner och kollade på folk, det älskar jag...tiden går så fort då.

Mitt emot fiket ligger en glassbar! Underbar glass, både kulglass och mjukglass. Men jag äter så lite just nu, och tänkte dra nytta av det. Det är så lätt att tröstäta i min situation, så det ska jag försöka undgå.


Sen travade jag vidare. Ni har varit med mig förut.....blomsteraffären, apoteket, meditationsrummet, mot röda gatan som jag beskrivit förut. Förbi onkologiska mottagningen...brrr....

Och kommer fram till en stor hall där det ligger en stor reception. Jag registrerar mig hos damen i luckan på två röda, sen går jag vidare......mot Bröstcentrum.

Väl där är det tomt i väntrummet. Tvn är på och allt är sig likt. Jag sätter mig ner och kopplar av en stund. Sen kommer Pirjo min goa sjuksköterska. Och vi går in på hennes undersökningsrum Pratar lite smått och gott. Jag får klä av mig allt på överkroppen, och sitta upp på britsen. Då fäller hon upp ryggstödet. Så jag sitter rakt upp med ryggen. Hämtar doktorn som opererat mig, Ulrika. Och hon tar en koll med. Ja som jag sa innan ett rejält serom, och Ulrika ordinerar tömning och därefter penicillin!

Pirjo dukar upp sitt bord med en stor kateterpåse där skiten ska komma i, och den där äckligt stora sprutan osv.

Jag är inte annars känslig. Men tänk er när ni är nyopererade. Känsligt område, inte hunnit ens duschat ännu. Så känsligt är det fortfarande. Ömt och jäkligt och spänner. Och mitt i detta ska hon ta ett stort tag i det icke bröstet, och sticka in sprutan där!

Men hon är underbar! Förklarar och nästan ber om ursäkt för vad hon ska utsätta mig för. Jag biter ihop, tar ett djupt andetag...och hon sticker! Aj som fan!!! Men det säger jag inte....stackars dig säger hon...och hennes ödmjukhet får mig att bli tårögd...för nu tycker jag verkligen synd om mig själv.....

Efter det sätter hon på ett silikonplåster över hela såret, eftersom jag är allergisk mot vanligt kirurgplåster. Och jag klär på mig. Och jag får se den äckliga påsen som är full av blod. Och det visar sig att det stod fyra dl var och blod under huden i såret! Så det är nog inte fel med penicillin!

Jag undrar om man kan få skiten tillbaka, och det kan man.....suck!
Jag får min första penicillintablett av Pirjo med lite vatten, och några med mig hem tills jag hämtat ut

Och med en anmodan om att kontakta mina töser på vårdcentralen, om ny omläggning på måndag och koll på såret Så säger vi hejdå..... och jag går vidare.

Mör och omtumlad och inte alls på humör staplar jag iväg till receptionen som ligger vid stora entren.

Nu är jag trött....tjejen i luckan som ska fixa en ny sjukresa till mig hem, börja prata om en omväg med annan transport, för det ska man utnyttja om man kan osv. Men då höjer jag min stämma och berättar EXAKT vad jag just genomgått....varvid hon tyst och försynt letar vidare efter en bil åt mig!

Jag skulle få vänta en liten stund. Så jag sätter mig på en bänk vid entren och kopplar av. Efter en stund kommer det en äldre dam och ställer sig bara någon meter ifrån mig, med en rollator. Hon är så lik min egen mamma, så jag ler emot henne. Då kommer hon fram och undrar om vi känner varandra. Nej säger jag, men du är så lik min egen mamma. Både i ålder kropp och hår! Hon skrattar och berättar att hon är en gammal sjuksköterska, och många känner igen henne. Men hon gör ju inte alltid det nu för tiden. Så jag bjuder henne att sitta bredvid mig på bänken, och vi får en mysig pratstund! Hon tycker att dom här små mötena man gör med människor är fantastiska. Och jag kan bara hålla med henne! Jag tycker att hennes rollator är för låg så jag frågar om jag kan få höja den till henne? Javisst! Det får jag, för ingen annan har klarat det, säger hon. Och jag höjer den, till hennes stora förtjusning!

Sen kommer hennes dotter och barnbarn och vi hälsar och berättar hur vi träffats, och sen skiljs våra vägar åt! Vilket möte!!

Därefter går jag ut och min sjukresebil kommer och vägen bär iväg till Filipstad igen! Med även här en pratsjuk herre, som just köpt ett hus i Spanien. Så vi får massor att prata om hela vägen. Och vips är jag hemma igen!

Sen däckade jag. Åt lite middag och sov i en timme. Därefter satt jag i soffan och hade superont och var totalt slut! Kollade på lite film, och försökte få kvällen att gå trots allt. Somnade till slut och har faktiskt sovit hela natten ändå. På lite värktabletter. Morgonen har startat ännu så länge lite bättre. Jag har inte så ont idag. Igår hade jag en "krater". Alltså en typ av "bilring" men fyllt med blod och var. Som gick ifrån såret och bak till ryggen. Den är inte så stor idag. Så förhoppningsvis ska jag må lite bättre.....jag har ringt min vårdcentral. Och dom är ju små änglar där med. Fick direkt en tid på måndag, och en uppmaning om att höra av mig direkt om det läcker idag (usch).

Jag har lagt min operationsbehå, har jag sagt det? Och nu använder jag mig av en sorts sportbh som jag köpte innan operationen. Däri har jag lagt mitt tillfälliga bröst, gjort av bandage. Och det känns alldeles utmärkt! Jag känner mig riktigt klädd nu!

Idag ska jag ta det rysligt lugnt. Försöka hitta mina krafter igen. Köra till apoteket så småningom. Och göra INGENTING!

Önskar ER alla en underbar helg!

Stor kram. Yvonne.