Hemma igen!

Detta fina kort fick jag av min sambo när han hämtade hem mig! Och en chokladkartong!

Usch! Det var superjobbigt att komma hem! Det hade jag inte alls förväntat  mig! Jag var så trött så jag skulle kunnat kliva ur min egen kropp, bara för att få slippa den!

På sjukhuset lever man i sin egen lilla bubbla. Och tror att man orkar mer än vad man gör. När jag kom hem så insåg jag hur jag orkade...INGENTING!

Jag gick som en zombie....och som jag sa till min sambo...ögonen känns som dom rullar i skallen!

Jag somnade nästan direkt på soffan, efter en rejäl hälsningsceromoni med djuren! Rolle den store gjorde vågen, och Dennis den lille....passade på att kräla innanför mitt skinn. Katten talade om för mig att jag svikit henne, genom att inte bry sig om mig....då!

Jag var inte alls nått trevligt sällskap. Varken för mig själv eller för någon annan. Isch...jobbigt!!
Vilket gör att psyket får sig en törn med. Så jag passade på att gå ner mig rejält! Jag var alltså i det tillståndet....så jag gjorde något jag bestämt mig för att INTE göra. Jag letade upp alla sidor man kan tänka sig som har med bröstcancerföreningar att göra. Och sökte inträde i dom!!

Det hade jag bestämt mig för att inte göra pga att det passar mig egentligen inte alls. Men den dagen jag kom hem kunde jag gjort vad för något som helst som skulle kunna gjort livet om möjligare tråkigare.........

Så i det lilla vakna tillstånd som fanns den dagen, sysslade jag med det. För att slänga mig ur deras medlemskap
 direkt igen!! Eftersom jag vaknade upp direkt när jag fick möjligheten att läsa om deras hemska historier......No way säger jag bara!! Sådant läker inte mig....det tar ju bara bort allt hopp!!  Det räcker att jag vet att man kan dö av detta....

Så  jag nyktrade till snabbt igen. Och ägnade dom sista timmarna på lördagen åt min sambo istället, mycket roligare och mysigare. Och blev mycket piggare av att sitta och prata med honom......han ger mig alltid hopp!!

Och så blev det söndag. Och då var jag direkt mycket piggare! Gympade, käkade mina värktabletter (för att kroppen behöver det). Och var ute lite i trädgården.......hade trevligt besök. Och livet började så smått rulla på lite igen. Jag orkade bädda våra sängar. Pyssla lite i köket. Mat är inget vidare ännu, men det kommer....

Och på kvällen sjönk jag ner i soffan med sambo och djuren....käkade en bit av den goda chokladen och kollade på lite film. Och insåg att livet trots allt kan vara rätt gott ändå :)

Idag har jag sovit till tio! Jag är ändå rätt trött, men inte sjukt trött! Och ska bara ta dagen som den kommer.

Jag har inte ont, känner mig lite upp och ner febrig. Men det är säkert som kroppen försöker läka ihop igen.
En dag i taget och snart är jag så stark så jag kan köra lite bil, och undersöka min nya hemstad Filipstad. Det har jag inte hunnit med av förklarliga orsaker. Vet bara vart Ica och Vårdcentralen ligger.......

Och jag har mål, små mål.....men dom delar jag inte med mig av ännu. Det är bara min sambo som har fått veta...men tids nog ska jag berätta.

Jag önskar Er alla en underbar måndag. Här i Värmland är det mulet, men varmt.

Stor kram. Yvonne.