Provsvar!

Det har varit ett par hektiska dagar. Jag åkte ner till Skåne tillsammans med min sambo i onsdags. Dels för att avsluta min lägenhet och lämna nycklar. Men mest för att återvända till Lunds sjukhus och få veta provsvaren.

På resan ner ringde min mobil. Det var min nya arbetsgivare i Värmland. Hon frågade så glatt om jag hunnit landa, och om jag var redo att börja jobba.......

DET sög!! Jag hade glatt mig så åt att börja det nya jobbet och såg framför mig hur jag cyklade och körde runt ibland mina små vårdtagare.....

Så jag berättad hur det låg till och hon hörde säkert även om jag också sa det, att jag var jätteledsen att jag inte kunde jobba som vi bestämt.

Min nya arbetsgivare verkar vara en mycket trevlig och positiv människa. Berättade att även hon drabbats
för en del år sedan av bröstcancer. Så hon förstod mycket väl vilken situation jag befann mig i. Så vi avslutade samtalet med att jag skulle höra av mig så fort jag kände mig stark nog för att jobba....

Jag vet! Det är ju det jag inte ska nu! Jobba alltså! Jag har fattat vinken. Just nu är det full fokusering på mig själv och allt som händer med det här! Men jag hade verkligen sett fram emot att börja jobba på min nya timanställning. Jag älskar ju jobba! Och älskar mina gamlingar. Men jag vet att just NU är det jag som gäller...Men det sög. Och jag satt en stund för mig själv i bilen och försökte smälta samtalet.

Det blev god mat hos mina föräldrar. Och senare på kvällen städade vi färdigt det lilla som fanns kvar i lägenheten att städa. Och tömde den på småsaker. Satte oss på en uppblåsbar madrass som vi skulle sova på. Vars en kopp kaffe på en pall framför oss, och en påse med chokladkolor!

Om jag har levat i nuet förut, så lever jag ännu mer i det nu! Att äta godis är INTE nyttigt, det vet väl alla. Men just nu betyder det mycket för mig, att bara göra det jag känner för. Så får jag ta i tu med onyttigheterna sen.

Min sambo lär mig verkligen att leva i nuet! Jag brukar säga att han är som våra hundar och katt! Som lever för dagen.....och det är jag glad för att jag kan ta efter.

Även situationen jag hamnat i just nu gör att jag lever fullt ut! Jag verkligen njuter. Som tex när jag kom till Värmland klockan halv fyra på morgonen. Vi hade kört med all last hela natten ifrån Skåne och var trötta. Stannade bilen och möttes av ett underbart fågelkvitter! Det var  säkert ett hundratal fåglar som sjöng i kör. Det kändes som dom verkligen önskade mig välkommen hem!

Nåväl. Efter att ha smaskat i oss alla kolorna och druckit upp vårt kaffe. Så satt vi en stund och gick igenom morgondagen. Vi visste båda att den skulle bli tuff! Det är jobbigt att INTE veta! Så för vilken gång i ordningen, det vet jag inte. Gick vi igenom vad vi skulle kunna få höra. Och jag försökte föreställa mig min reaktion. Alltifrån liggandes på golvet i mottagningsrummet framför läkarens fötter, gråtandes sparkandes som ett litet barn. Eller sittandes i en stol framför henne (hon heter Susanne). Och sansat ta emot hennes information. Man vet aldrig, för man har ju aldrig varit med om något liknande, tack och lov! 

Sen skrattade vi och tramsade. Och gick och la oss. Vi har en STOR fördel jag och min sambo! Vi älskar att skoja och skratta! Så när vi ältat allt jobbigt. Lägger vi det åt sidan och sen plockar vi fram humorn!

På morgonen var jag dödstrött. Inte en blund sov jag! Jag kunde bara inte. Jag var nog mer nervös inför läkarbesöket, än jag själv visste.



Jag var sur och grinig! Men vi fick samlat ihop både oss och det sista i lägenheten. Och allt blev till avslutat där till sist! Skönt!

Resan gick vidare till Lund! Det killade i magen! Vi fick sitta en stund i väntrummet. Sen kom Susanne, överläkaren och kallade in oss. Min sambo var så nervös en stund på morgonen, så han höll på att både spy och svimma. Men han hade gaskat upp sig igen. Stackaren var orolig för mig såklart! Vi fick slå oss ner i en soffa inne i Susannes rum. Där hon började nätt med att fråga hur jag mår. Och så gick hon över till att förklara precis som det var!

Jag har en cancer i mitt  högra bröst som är 12 mm stor. Ifrån en skala ett till fem, så ligger den på fem! Dvs den är en solklar cancer! Runt om den finns det en förkalkning, den är på fyra cm. Den är inte cancer ännu, men om den inte plockas bort, så blir den det!

Jag ska opereras. Och DET förstod jag ju. I Karlstad. Och jag hade redan pratat med dom själv där, så vi växlade bara faxnummer (jag hade fått det av sköterskan i Karlstad). För alla papper skulle ju faxas dit. Det var bara återbesöket som jag skulle göra i Skåne, eftersom dom upptäckt skiten!!

Sen fortsatte vi prata. Ska jag behålla bröstet eller inte? Läkaren sa att det skulle jag fundera på. Därför att man skulle kunna göra en sorts rekonstruktion, så att bröstet fick vara kvar ändå. MEN.....om det visar sig efter operationen att jag måste ta hela bröstet, då måste jag gå igenom en operation till!

Så för mig är det solklart! Hon berättade att man tar sju olika prov på cancern när den är borttagen ifrån bröstet. Dels för att se vad för sorts cancer det är, dels för att se vilken sorts behandling jag ev ska ha efter operationen. Dvs strålning eller cellgift....eller båda delarna.

Och så undersökte hon mig IGEN! Och det var riktigt skönt att få fråga hur mycket man ville och känna att hon hade tid att förklara. Därefter fick jag två "böcker" med information. Dom har jag lagt långt ner i en låda. För man blir mer sjuk av att läsa i dom än man blir glad av det....

Vi fick sitta ut i väntrummet igen för jag skulle ha en hel bibba papper med mig, ifall inte faxen skulle funka. Så jag kunde lämna det till Karlstad. Hur kändes det efteråt då??

Jo vi var lättade bägge två! Konstigt nog. Men det är bättre att veta, än att inte veta alls. Så vi mådde betydligt bättre, även om det inte är roligt alls!

Och därefter styrde vi vidare mot Värmland igen! På vägen ringde Pirjo, det är min sköterska på bröstenheten i Karlstad. Och berättade att alla papper kommit fram. Så nu ska jag snart få komma på besök även där. Och dom ska känna och klämma. Och som jag förstår det så är det bara att vänta på operation i midsommarveckan!

Däremellan ska jag leva!! Och jag lever. Njuter varje dag! Idag ska vi till Karlstad och shoppa lite. Sen ska jag hem och slås med myggen igen!

Tack och lov för min sambo! Vilket stöd! Han ska ha en stor eloge. Och jag vill tacka alla er som orkar läsa min blogg! Ni är ett fantastiskt stöd ni med! Alla mina vänner på Facebook! Tack alla NI som finns runt mig! Utan ER vore min resa igenom det här mycket svårare. Jag skriver långt idag, en annan dag blir det kortare. Jag ger mig själv den friheten att skriva hur och när jag vill. För första gången i mitt liv så handlar det om MIG! Och det ska det få göra med.

Önskar  ER alla en Trevlig Helg!

Stor Kram. Yvonne.