Spännande att komma till ett helt nytt sjukhus, och jag blev positivt överraskad!
Först och främst så ligger det väldigt vackert. Vid Klarälven. Och måste rätta mig ifrån förra bloggen, då skrev jag att det låg vid en sjö.....
Jag hade fått en noggrann beskrivning på hur jag skulle ta mig till Bröstenheten. Vänster innanför portarna och följa "röda gatan".....
Jättefint sjukhus! Min första känsla var värme....och jag kände direkt att jag skulle "trivas" där!
Min sambo var med mig, och det kändes tryggt och bra. Vi passerade ett stort fik, blomsterbutik,kiosk, och bibliotek. När jag kom till skylten B skulle jag anmäla mig i receptionen där. En stor och rejäl glasbur var reception, och då menar jag STOR! En trevlig tjej satt där och tog emot mig. Inga pengar ville hon ha, just då. Och allt gick via dator. En räkning skulle skickas hem till mig.....Så nog är det olika alltid, beroende på vilket landsting man är i.....men mycket smidigt!
En sträcka återstod, och det var bara en liten bit kvar. Onkologskylten lyste i mina ögon, så kom vi fram till mammografi.....och slutligen Bröstenheten som låg jämte röntgen.
Där gick vi in, och vi upptäckte snart en monitor i taket som registrerade min ankomst! På en stor skylt stod det...Välkommen till Bröstenheten. Var god sitt ner i väntrummet så kommer vi snart!
Ett litet mysigt väntrum, med kaffe och te lite kakor fanns där. Och en tv som var igång med "Hem till gården".
Jösses sa jag, går den serien ännu! Min farmor som varit borta i över trettio år, följde den alltid! Och vi konstaterade att dom hade nog bytt skådisar ett antal gånger sen dess!
När jag sitter där i väntrummet och tittar mig omkring, så ser jag informationsblad om specialsydda bhar....små häfte som informerar om att man kan köpa huvor till lilla skalliga huvudet.....ja man blir hela tiden påmind om var man är, och vad man ev ska gå till mötes. Men jag är inte rädd. Och den varma känslan sitter fortfarande kvar. Vi är båda överens om att det är en varm miljö till trots, inte alls speciellt sjukhuskall. Och det är skönt!
Så kommer då Pirjo och ropar in mig. Har ju aldrig träffat henne, men pratat en del med henne i telefon.
Jättetrevlig! En kvinna i min egen ålder, med en mjuk och varm framtoning! Jag har redan fått förtroende för henne! Visar in oss i ett litet undersökningsrum. Och då kommer även Lars min läkare in och presenterar sig.
Honom har jag aldrig heller träffat, och även han är en mycket mjuk och behaglig människa!
Vi slår oss ner allihopa. Och så börjar Lars prata. Han frågar mig ungefär samma frågor som jag fått förut, och tillägger att nu vet han! Och då vill han köra deras race, dvs dom har ett speciellt program.Dom informerar vad som för tillfället ska göras. Och sen tar vi en sak i taget. För som han säger, man orkar inte ta in all information på en gång. Sant så sant!
Vi delar samma uppfattning han och jag. Bröstet ska bort! Det är en rejäl bit som ska tas ifrån det, och båda är överens om att då finns det ändå inte mycket till bröst kvar. Han berättar att den dagen jag läggs in, då sprutar man ett ISOTOP in i mitt bröst. Två stick med en spruta. Det isotopet sprider sig som en gps, kan man säga (mina egna ord). Och letar upp vägen till "portvakten", ingången till lymfkörtlarna. På så sätt kan dom redan vid operationsdagen få reda på om cancern spridit sig dit. Och även jag kan när jag blivit opererad, få veta det. Enda provet som jag får veta direkt, resten tar tre veckor.
Så berättar han att efter operationen så hamnar jag på deras patienthotell. Där får jag vara antingen med min sambo, eller själv. Sambon får sova där gratis med frukost. Och betala för middag osv. Jag däremot får betala en liten summa. Men är det ett bra hotell så betalar jag gärna :)
På patienthotellet tömmer dom mitt drän bla som jag kommer att ha i operationssåret. En sorts slang som det kommer sårvätska ifrån. Tar ett par tre dagar, sen tar dom bort dränet, och jag får åka hem! Där hemma får jag sen vänta i tre veckor på återbesök. Och provsvar!
Lars informerade mig även om bröstprotes, uppbyggnad av nytt bröst osv. Men han sa att det är en annan person som bara har hand om det. Och det är ett helt år tills det blir aktuellt. Och tills dess så är det en protes som är aktuell. Den är i silikon. Och det visste jag. Jag har ju själv en plan i mitt huvud, men jag är inte omöjlig :)
Och så blev det undersökning! Jag fick sitta upp på en brits, av med bh och tröja. Så undersökte han mig noga och långsamt! Kände på det friska bröstet, det sjuka. Körtlarna vid halsen och under armarna. Därefter tog han blodtrycket. 150/80! Då muttrade jag! DET var lite högt.....Ja ja sa han.....du är ju inte på den allra trevligaste sammankomsten precis! Och det hade han ju rätt i!
På med paltorna igen! Och då återstod EN fråga i alla fall! Jag fick tre datumtillfälle att välja på när det gällde operationen. Och själv skulle han gå på tre veckors semester, men hans kvinnliga kollega skulle ta hand om mig. Och är hon lika trevlig som han är, så inte mig emot! Dessutom jobbar dessa tre i samma lag. Dvs allt som görs med mig nu, kommer enbart dessa tre människor att ha hand om. Och på återbesöken är det Lars jag träffar. Så jag slängs inte hit och dit emellan olika. Utan same same......
Och naturligtvis vill jag ha det här skitet avklarat så fort som möjligt! Så den 24e juni läggs jag in. Och den 25e opereras jag!
Jag fick fråga så mycket jag ville....Och när Lars gått iväg satt jag Pirjo och sambon och småpratade lite till.
Sen var det avklarat. Himmel va kaffesugen jag var sen! Så det blev fiket med gott kaffe och en smarrig macka till!
Att hamna i denna situationen är inte lätt. Man är INTE stark, men vi är olika som människor.
Jag har ju liksom inget val. Det finns ingen återvändo. Allt måste ju göras, för att det ska bli så bra som möjligt.
Självklart är ju att det blir lättare om man kan behålla lugnet. Men det är ju inte alla som fixar det. Och fortfarande så är vi olika där med.
Jag är väldigt glad för att jag har min egna inställning till livet, och livet efter det. Min humor och mitt goda humör har jag att tacka mycket för. Men en vacker dag kanske det inte heller räcker till. Och det är okey med.
Ni som känner mig väl, vet att jag även skriver en bok. Och detta är nog det starkaste kapitlet i hela boken.
Jag har alltid sagt att det finns en mening med allt. Och även min långa jobbiga resa som jag nu gör, har en alldeles speciell mening. DET är jag övertygad om. Vilken mening den har, det vet jag inte....ännu. Det lär jag säkert få se en dag.
Och jag tänker inte kasta in handduken! Jag har inte tid för det. Jag har massor jag både vill och ska göra!
Jag är alldeles säker på att min tuffa resa kommer att utveckla mig rejält som människa. Och tills dess mina vänner, ska jag dela med mig till ER! Både i stort och i smått.
Och jag avslutar dagens blogg med en bild av Klarälven. Som ligger precis mitt emot sjukhuset.
Stor kram. Yvonne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar