Fatique.....

Jag har drabbats av Fatique...eller Fatigue. Det betyder samma sak. Utmattningssyndrom.

Efter en cancerresa, är det tydligen inte ovanligt att man hamnar här. Det kan ta väldigt lång tid att komma tillbaka om man ens gör det. Kraften tar slut, och sjukdomen kommer ifatt....

Som jag upplever det så tog bensinen totalt slut! Värken efter mina Tamoxifen, som jag ska äta i fyra år till. Dom håller på att ta knäcken på alla mina muskler och leder i kroppen. Ifrån början hade jag inga stor problem, men problemen är desto större nu.

Det gör hilvites ont! Jämt.....Nä jag menar inte att ni ska tycka synd om mig, men bara berättar hur läget är. Ett konstaterande helt enkelt. Så vad hände? Jag blev sjukskriven på heltid. Och det kommer med all säkerhet att bli så ett bra tag.

Bara att gilla läget. Vad händer när kraften tar slut. Jo det kan jag berätta. Det är ett elände vissa dagar att komma ur sängen. Då gäller det att använda sig av reserven och alla viljor i världen.
För att nästa dag hoppa ur sängen, och falla ihop som ett löv efter ett par timmar.

Jag var så glad när det var dags att gå ut i arbetslivet igen. Och vad jag förstått så är det ofta en reserv man går på då, eller enbart endorfiner. När det tar slut så rasar man.......vilket jag gjort nu.
Att gå en promenad med vovvarna kan vara ett helt företag. En annan dag kan det gå bättre. Det går väldigt mycket upp och ner. Jag måste ransonera mig. Jag kan bara planera lite i taget.....

Jag klagar inte. Jag bara berättar om hur det kan vara för er som är intresserade. Jag är så himla glad över att jag är kvar här på jorden.

Allting blev kanske inte som jag hade tänkt mig, men det blev bra ändå. Man får helt enkelt inrätta sig.

Och med denna enorma kraftlöshet så har vi skaffat oss städhjälp. Gudomligt!

Och jag har fått proffshjälp......det är ett måste.

Min röntgen på magen och kärlen där, lär dröja. Tidigast i mars blir det av. Så det är osäkert om operationen blir innan sommaren. Men det gör inget. Jag kommer att ha fullt upp med att hålla huvudet ovanför vattenytan!

Så nu vet ni! För att citera mitt äldsta barnbarn..."Det blev inte riktigt bra farmor, men det blev bra ändå".

Stor kram till Er alla!

Yvonne.

Jag ska få nytt bröst!

Nu är det på gång! Jag var i Örebro igår och pratade med min läkare Patrik. Var laddad upp till tänderna. Vill ju så gärna ha diep rekonstruktionen. Dvs den som man tar allt fettet ifrån magen och bygger ett bröst av. Men eftersom jag inte är strålad, så var jag rädd för att han skulle förorda ett silikonbröst.

Men min oro var obefogad, han ger helst ingen något silikonbröst. Utan det blir det jag vill ha!!!

Först röntgen ct angio om cirka tre månader. Och därefter operation! Först måste han kolla upp på röntgen vilket kärl han ska använda. Och det tar han ifrån magen. Det ska sedan försörja det nya bröstet.

Så allt fett ifrån magen tas bort. Och jag blir platt och fin. Sen byggs ett nytt bröst upp. Jag stannar på sjukhuset i en vecka, för att se att allt funkar som det ska. Man ska ju inte bortse ifrån att det finns komplikationer, infektioner. Ingenting är riskfritt.

Operationen tar cirka tre och en halv timma. Sjukskriven i mellan två och tre månader. Och då använder man gördel till magen och specialbh.

Efter sex månader lyfter man det friska bröstet. Att det tar sex månader beror på att man ska få bägge brösten på samma nivå och så jämnt som möjligt.

Och då har förhoppningsvis all svullnad lagt sig.

Det är mycket fakta. Men lättaste sättet att förklara det på.

Emellanåt slår ångesten till med sina klor, men jag försöker att släppa så fort jag kan.
Känns som om detta är för bra för att vara sant. Ute på andra sidan. Ska få ett nytt bröst och bli "hel" igen. Vågar jag glädjas?????

Jag tycker ändå att jag klarar vardagen bra ifrån svåra tankar.

Jag har gått ner tio kilo med LCHF! Med tanke på att jag äter antiöstrogen som motarbetar min viktnedgång, så är jag nöjd!

Jag har mer kilo kvar såklart, men det kommer med tiden.

Nyss hemkomna ifrån semestern i Turkiet! Underbara vecka!!!

Varmt och gott, god mat och dryck. Trevliga människor! Med andra ord....ljuvligt!

Vi behövde det verkligen!

Jobbar gör jag! Erbjuden jobb på vårdcentralen där jag gick när jag var sjuk. Och det ska bli så roligt att få ta prover, göra såromläggningar sitta i receptionen med mera!

Önskar ER alla en trevlig helg! Vi hörs igen!

Stor kram. Yvonne

Semester och nytt bröst!!

Förra året när allting var som jobbigast. Då lovade vi varandra att åka iväg i år och bara slappa.
På en strand någonstans......

Så på lördag far vi till Turkiet! Det ska bli så roligt och skönt på alla sätt!

Och som om inte det vore nog, så har jag just i dagarna fått en kallelse till Örebro sjukhus!
Där ska jag få träffa läkaren som ska ge mig ett nytt bröst!

Å vad jag ser fram emot detta möte....aldrig har jag väl tyckt att ett läkarbesök ska bli så skoj!!!!

Så snart kan jag lägga min protes åt sidan och njuta av att känna mig "hel" igen!!!

Man måste ha varit med om detta för att förstå känslan.....

Men nu är det packning som gäller! Vi har hyrt ett hotellrum på Arlanda bara för att slippa gå upp
mitt i natten och köra tre timmar.

Ha det så bra alla, så hörs vi snart igen! Stor kram. Yvonne

Det blir ingen rehab!

Jag fick erbjudande om att åka på rehab i Falköping i början av oktober. Men jag har faktiskt tackat nej! Anledningen är att jag tycker det är lite sent påkommet. Nu har jag börjat gå vidare med jobb
och livet rullar på igen .Och har inte lust att börja dra i "cancertrådarna" igen!

Men jag är mycket tacksam för att jag fick möjligheten. Och ska nu fokusera på att göra en så bra
föreläsning som möjligt istället.

Dagarna rullar på och jag trivs med mitt jobb. Alla är så väldigt goa och trevliga! Det är bara kraften
som jag saknar emellanåt. Lite trögt med det men det kommer. Även om det inte kommer med full kraft. Det händer aldrig!

För Er som inte vet det så har vi gift oss! En tripp till kommunhuset i Filipstad, och så vad det gjort!
Därifrån drog vi till Bomstads camping i Karlstad.

Solen var verkligen med oss den dagen och vi njöt i fulla drag. Åt och drack gott på den lilla familjecampingen!

På kvällen var det så lyckat att det kom en trubadur till campingen och spelade och sjöng!
Och han var verkligen proffsig! Så hela dagen var bara helt underbar! Vi njöööööt!!

Nu börjar bloggen lida mot sitt slut! Bra eller dåligt? Ja det får ni själva avgöra. Bloggen finns för min och Er skull, som vill följa mig.  Men även Er som enbart läser. Och tack alla Ni som följer.

Det är hur många som helst där ute. Det gör mig så glad! Den lever verkligen upp till sitt syfte!

Jag kommer att skriva om min kommande operation. Och berätta om det. Sen kommer jag låta bloggen ligga kvar ett tag, och därefter plocka bort den. Och sätta punkt. Det handlar lite om att sätta punkt för det jag går/har gått igenom med.

Det här är bilder på vad jag önskar få. Men sen får vi höra vad läkaren tycker. Man tar alltså den goa magen och bygger ett bröst av det.

Alternativ gör ett silikonbröst och lyfter det friska bröstet. Men det återstår och se!

Dagarna går jättefort! Och nu börjar det lukta höst......

Vi planerar en restresa i september. Och det behövs nog att komma iväg lite. Det ska bli så roligt :)
I fjol fick vi ju ingen semester alls. Och i sommar har vi jobbat för fulla polletter!

Jag njuter.....det finns så många glädjeämnen här i livet......Och det tar jag verkligen vara på.

Inte minst försöker jag vara med nära och kära. Och då tänker jag bla på mina föräldrar. Där mammas Alzheimer ger sig mer och mer tillkänna.

Skönt att det inte är "mer än" 50 mil till Skåne :) Men det funkar.....Och jag vill vara med henne så mycket jag bara kan.

Var rädd om ER alla! Så hörs vi lite till!

Stor kram. Yvonne

Positivt resultat!

Efter en lång dag, med mycket nervös mage. Så kan jag äntligen berätta för alla som vill veta att min ettårskontroll var helt godkänd!

Dom har kört mammografi på mitt friska bröst, och även en liten bild på det lilla skinn som är över, efter det sjuka bröstet. Och dom har även kört ultraljud både på "såret" och det friska!

Och mitt under ultraljudet så hittade dom mer vätska i sårhålan, och doktorn frågade om jag hade tömt någon gång......

Ja bara åtta gånger, sa jag! Då blir det den nionde gången idag sa hon. Och satte nålen i såret, och fick ut två och en halv deciliter!

Ja ja. Jag har varit med om värre saker.....hon fick stort beröm för att hon var så försiktig. Det kändes ingenting. Nålen var mycket tunnare än vad den brukar vara. Eftersom det var en punktionsnål.

Sen blev det undersökning hos min bröstsköterska Pirjo. Hon gick igenom mig väldigt noga med. Så idag är jag väldigt besiktigad!

Och nu är remissen till Örebro skickad! Den som ska avgöra när jag ska få mitt nya bröst!

Storfika och lite shopping blev det efteråt! Det var vi värda! En stor sten sjönk efter att ha fått ett stort OKEY!!!!

Så nu ska jag ta mig ett stort härligt äkta bubbelbad i vårt stora härliga bubbelbadkar, och bara slappa!!!


Ha en fin kväll ALLA!

Stor kram. Yvonne.

Dags för ettårskontroll!!

Tänk att det redan har gått ett år!

På mitt eget lilla vis, har jag hedrat och tänkt tillbaka på ettårsdagen av min operation.

Jag lever och mår bra! Och jag är så himla tacksam!

Och nu är det då dags för ny mammografi och ultraljud, av det bröst som finns kvar.
Nervös?? Jajamen!! Jättenervös!! Visserligen är det inte förrän i nästa månad.

Men jag skriver inte så ofta här nu, så nästa gång blir när jag gjort mammografin. Jag är jätterädd!!!!

Min goa bröstsköterska som ni alla känner nu genom mig, Pirjo. Ringde mig och undrade om jag ville göra både mammografin och besöket hos henne, när hon haft sin semester. Eller ville jag gå till någon annan och komma innan? Nej för sjutton!! Jag vill ju ha min egen sköterska. Och därför ska jag dit den 23/7!

Det kommer att bli en pirrig dag! Samtidigt ska jag prata med koordinatorn som jag ska få tid av, till operation för ett nytt bröst!

Spännande saker. Min önskan är att dom gör ett bröst av min goa muffinsmage. Men eftersom jag slapp strålning, så är risken stor att dom övertalar mig att ta ett silikonbröst.

Det finns för och nackdelar med allt. Men en diskussion kommer det att bli, den saken är klar!

Jag har det bra. Protesen sitter där den ska i mina fantastiska bhåar. Och det har börjat bli en vana nu.
Men självklart ska det bli mer praktiskt att ha ett bröst på kroppen, om ni förstår vad jag menar.

Jag har fått massor av hår! Ännu så länge kortare frisyr, men jättekrulligt, och mörkt!
Mina vårdtagare frågar om jag har permanentat mig! Ja jag jobbar, och det är sååååå roligt :)

Jag är trött såklart. Men det är jättekul att känna sig lite "normal" och inte sjuk. Dålig kondis har jag fortfarande, men det blir bättre och bättre. Jag kämpar hårt för att komma framåt. Men det får ta sin tid, och livet får lov att fortsätta i snigeltakt. Jag lever ju!!!!!!

Önskar ER alla en underbar sommar! Håll en tumme för mig den 23/7 är NI snälla!

Var rädda om ER och ta hand om varandra!!! Vi hörs :)

Stor kram. Yvonne

Ett år sedan........

Idag är det ett år sedan jag fick min diagnos. Ett år sedan jag låg på britsen under tiden dom körde ultraljud på mitt högra bröst.

Jag såg själv på skärmen den lilla knutan som kom att förändra hela mitt liv. Och dom sköt in den där hemska stora nålen som dom tog biopsiprov med...det lät som ett knallskott!

I flera dagar efteråt var jag alldeles svart på mitt stackars bröst. Och jag minns den kvinnliga läkarens allvarliga min. Och jag kan höra mig själv när jag säger...."jag fattar, ni har hittat en tumör".

Och när hon svarar mig så ser jag allvaret i hennes blick. Då säger hon att ja, det är tyvärr så, men jag vill vara riktigt säker och ska kolla dina prover först.

Men jag visste. Jag såg ju med egna ögon. Och visst blev jag chockad. Försökte koncentrera mig på att inte svimma. Och minns att jag pratade hela tiden om att "jamen jag är ju på väg att flytta till Värmland. Vilket sjukhus ska jag nu operera mig på"??

Men det var ju såklart en överlevnadsinstinkt. Huvudet ovanför vattenytan. Jag minns allt som om det vore igår.

Och ärligt talat är jag glad att jag minns. För jag är så tacksam för varje dag jag får vara med. Det var jag ju inte alls så säker på då......jag visste ju ingenting.

Jag ringde min sambo. Jag ringde min dotter. Och jag bjöd ut mina gamla föräldrar på lunch. För
att servera det jobbiga så skonsamt så möjligt.

Bara några dagar efteråt gick min flytt. Och det minns jag med starkt. Sista dagen i lägenheten i Skåne. Städade det sista. Och min sambo och jag åkte till Lund för att få riktigt klart på hur det var.

Vi var trötta och slitna. Och tog beskedet med chockmod.....vi hade liksom förberett oss. Och alla papper skickades till Karlstad sjukhus. Jag minns den kvinnliga överläkaren som knådade ihop mitt stackars bröst.

"För man behövde ju inte ta hela bröstet"......jag tittade på mitt bröst och tänkte....nu har hon knölat ihop det, så nu är där ju inget kvar ändå. Och blev faktiskt lättad när jag kom till Karlstad och Lasse, min läkare ville direkt ta allt!

Jag minns att jag återvände till Skåne innan operationen och tog en sväng i stan med min dotter. Det vill jag säga var många tankar som flög i huvudet just då.

Nåväl. Idag är det i alla fall ett år sedan. Och jag tänker tillbaka med stor tacksamhet på alla som tagit hand om mig i vården. Och på att jag sitter här ännu och kan bara känna glädje. Med en stor ödmjukhet.

Som jag skrivit här förut, så är det klart jag är rädd! Ingenting är självklart. Men jag går inte omkring och är rädd hela tiden. Dom gånger jag är extra rädd, är när jag ska göra något annat i vården. För i alla papper står det vad jag varit med om. Och det är läskigt......som när jag hade lunginflammation. Jag röntgade lungorna. Och det var ju klart nödvändigt. Men jag ville inte få veta resultat.....ifall man sett något mer på plåtarna...ni fattar säkert. Det kommer alltid att sitta i.


Vädret är både si och så här i Värmland. Var rädda om varandra och ha det så gott så hörs vi snart igen!

Stor kram. Yvonne

Idag är sista sjukskrivningsdagen........

På något sätt känns det väldigt speciellt, att det är sista dagen idag som jag är sjukskriven för att jag haft bröstcancer. Det är i alla fall så jag måste se det. Nu väntar framtiden.

Att jag ska vara hemma och sjukskriven snart igen, det vet jag. Men då är det utav andra orsaker. Som tex bröstrekonstruktion.

Som jag skrivit förut så är jag inte klar! Det kommer säkert att ta minst ett år till, innan jag känner mig "som vanligt".

För som vanligt kommer det aldrig att bli igen. Jag har blivit äldre i både kropp och själ. Och då menar jag inte bara att jag fyllt år....utan kroppen är äldre! Så även själen. Och ni förstår säkert vad jag menar. Jag har pratat så mycket om det här innan.

Och jag ska ta det lugnt!!! Lovar. Jag varken orkar eller vill hålla samma växel som förut. Det finns inte utrymme för det längre. Det är en av sakerna som gör att det blir inte som förr.

Jag är så tacksam. Tacksam att få vara med. Att jag har som jag sagt innan fått en andra chans!
Och jag ska njuta varje dag. Och det gör jag med.

Att ha roligt är viktigt. Att inte fästa sig vid negativa saker. Utan se det positiva. Livet är för kort för att hänga upp sig. Men det är inte för kort för att leva och njuta! Morgondagen vet vi inget om. Så lev och njut!!!

Om alla NI vänner och nära och kära hade känt den kärlek jag känner till er. Så hade ni drunknat i känslor!

För jag är så glad att NI finns allihopa. NI betyder så otroligt mycket. Utan ER vore jag inget i min cancerresa. Man behöver människor runt om sig som är äkta. Och som visar att dom finns.

Så ert stöd är och har varit guld värt!

Nu fortsätter min resa ut i vardagen. Men med större eftertanke och ödmjukhet.

Imorgon är en ny dag......

Idag är det lite mulet och det har lovats regn.

Stor kram till Er alla! Och en trevlig första maj!

Yvonne

Tillbaka till vardagen igen!!

På väg till min nya chef för ett samtal innan jag ska börja jobba om 14 dagar!

Kan ni tänka er....jag ska äntligen få börja jobba igen!! Det ska bli såååååå roligt!

 

Här är min nya arbetsplats. Som jag ska utgå ifrån. Gamla vårdcentralen.

 

Här står bla den lille blå bilen, som jag ska köra!

 

Ja nu har jag börjat nedräkningen :)

 

Efter att varit hemma i snart ett år, så ska jag äntligen få gå ut i vardagen igen! Det var väl kanske mer än vad jag vågat hoppats på när jag förra våren fick mitt cancerbesked.

Trött och väldigt öm i hela kroppen. Eftersom jag försöker leva som vanligt. Och det gör ju att alla muskler som legat i vila, börjar vakna. Och det gör jäkligt ont!!

 

Jag försöker pyssla lite i rabatterna. Det fanns det varken ork tid eller lust till i fjol. Därför är det desto roligare nu! Men det blir bara en liten stund, sen är jag dödstrött!

Men jag kämpar på!

 

Jag har börjat Agility med Dennis, min cockerspaniel. Och ni som känner till det vet att man som hundägare behöver röra sig och springa en hel del! Jag trodde jag skulle gå av på mitten! Men ack så roligt vi hade, min jycke och jag! Det är han värd. Jag har varit urtrist som matte ett helt år nu!

 

Jag har varit på föreläsning, det var mycket intressant! Handlade om hundar. Bara att ta bilen och köra iväg, och hitta.....inte minst! En stor frihet. Slippa sitta hemma för att jag inte ska bli sjuk.

 

Jag blev jättetrött efter en timma. Det tar på krafterna att vara social! Och dessutom är jag nästan döv på mitt vänstra öra sedan lunginflammationen. Så det örat ska dom sätta ett dränagerör i.

 

Och jag har börjat få bekanta minsann! En ifrån A-laget i stan har skaffat sig en liten valp. Och jag är ju inte sen att klappa vovven och prata. Så nu hälsar vi artigt på varandra så fort jag är och handlar, och han är ute på "hundpromenad" :)))

 

Men idag var det skoj! Att sitta och planera med min nya chef. Och prata om hur jag ska jobba och lägga upp mina arbetstider! I rummet bredvid sitter gruppledaren, Monika. Och jag var tvungen att gå in till henne och andas skånsk mylla....hon kommer ifrån Hörby :))))

 

Jag ska börja första veckan i maj. Och med en kväll. Och två dagar på det ska jag gå ifrån sju till fyra.

Sen ska jag jobba själv och lägga mig tillgänglig. Det vill säga jag bestämmer själv hur många timmar jag vill/orkar jobba. Och så kommer sommaren. Och då hoppas jag fått mer kraft. Så då ska jag vikariera för dom andra tills i augusti. Och i början av september så tar vi oss en tripp till något varmt och gott ställe. Eftersom vi inte hade någon semester att prata om förra året.

 

 

Också skaffade vi ju oss en liten husvagn! Så den ställde vi upp i trädgården för att se hur det såg ut med tält och allt! Det var ju inte så pjåkigt :))) En tur till Skåne blir det första maj......mamma fyller år! Då ska vi campa vid havet...myyyysigt!!

 

Dennis testade soffan i husvagnen direkt...och godkände :) Och  jag var tvungen att ta en bild på hammocken och bakom är sjön Yngeln. Men den syns inte så bra. Ett gott försök i alla fall!

 

Jag ska föreläsa om min bröstcancer. Det blir antagligen i höst jag börjar med det. Jag ska starta på jobbet, eftersom vi är så många kvinnor där. Det ska bli himla kul :) Och samtidigt är det en bearbetning för min egen skull.

 

Jag kommer att skriva på min blogg hela tiden, kanske inte lika ofta. Men uppdateringar kommer här att finnas lite då och då. Inte minst i höst när jag ska få ett nytt bröst. Det ska blir riktigt skönt! Också ett mål.....något jag längtar till och ser fram emot.

 

 

Lite naturbilder ifrån vår fina skog! Jag njuter i fulla drag av våren. Och även om det finns lite snö kvar, så är det en underbart vacker tid vi går till mötes. För min del så har alla synintryck blivit mycket starkare. Och jag njuter av varje dag.

 

 

Jag har blivit en LCHfare :) Dvs jag har helt slutat att äta socker och därmed också kolhydrater. Vi som gått igenom cancer har större chans att få tillbaka det, speciellt om vi matar den med socker!

Och för min del så har jag matat färdigt när det gäller den biten, så valet var inte så svårt. Resultat hittills: Minus 8 kilo! Klart nöjd :)))) Och gott är det...mums filibabba! Har sällan ätit så gott!

 

Ni som undrar, när det gäller mitt serom i icke bröstet. Det har faktiskt slutat tramsa sig nu. Så efter 8 tömningar så ser det ut som om kroppen tar hand om skiten själv! Äntligen!!

 

 

Visst är jag rädd. Men jag försöker att inte fokusera på det. Jag vet att jag kan få skiten igen.....men att gå och oroa sig tjänar ingenting till. Bättre att leva när man lever......

 

 

Jag har gjort nya visitkort, själv tycker jag att dom är jättefina! Och lite försiktigt så kör jag igång min mediala verksamhet igen! Så ni som är intresserade......fråga gärna. Jag avgör hur mycket jag orkar och kanske får det bli lite längre väntetider nu i början. Och så småningom när mina krafter tillåter så blir det kurs också! Men det dröjer :))))))

 

 

Nu önskar jag er alla allt gott! Var rädda om er. Så hörs vi snart igen! Stor kram. Yvonne







En dag i taget....

Fortfarande dålig. Men verkar som lunginflammationen har gett med sig. Tredje veckan nu och konditionen är nere på noll igen.
Var tvungen att gå iväg och få ny penicillin. Men jag kraxar som en kråka och hör inget på vänster öra.....trött trött trött.....

Nog om det. Min bröstsköterska ringde och skulle prata med mig angående mina antiöstrogentabletter. Det gör dom visst när det har gått två månader.

Inte mycket hon hörde när jag kraxade, men det var ett trevligt samtal. Först och främst är hon så trevlig, och så pratade vi om framtiden!

Också pratade vi om min bröstrekonstruktion. Som hon skulle skynda på. Eftersom hon vet att jag är så väldigt motiverad till den!

Den ska göras på Örebro sjukhus. Men först en kontroll runt " ettårsdagen", dvs när jag blev opererad.

Imorgon ska jag på ett besök på Karlstads sjukhus. Till sjukhuskuratorn. Det verkar trögt det där med rehabilitering. Om lite mer än en månad så ska jag börja jobba igen.....och då har jag inte tid med någon rehab. Men å andra sidan så har jag fått möjligheten att gå på vattengympa! Och det är himla roligt! Tyvärr har jag inte varit där nu på ett tag, för att jag ju blev sjuk. Men jag har fått löfte om att vara med så länge jag vill.....och det gillar jag!

Häromdagen var jag hos en trevlig fotvårdare. Mina tånaglar har ju som bekant ramlat av, och hänger lite på trekvart. Hon gjorde ett celebert arbete och jag svävade hem på små rosa moln.....

Just nu händer det inte så mycket i mitt liv. Jag försöker att få tillbaka konditionen, genom att gå mina rundor i skogen med hundarna, men det är tröööögt! Min motionscykel står här och blänger på mig.....men än så länge så orkar jag bara titta på den :)))

En liten husvagn har vi köpt oss! Våra förhoppningar är att vi ska ta oss iväg på småturer, även om vi ska jobba bägge två mycket i sommar. Men lite turer som gör att vi kommer ut på lite roligt!
Så vi har rustat den lite, och ska tvätta av den. Sätta upp tältet, så vi vet att vi kan det osv. Men först ska den äckliga snön försvinna......nu är jag trött på den!!!!

Vår lägenhet för familj och övriga gäster är strax färdig. Lite el med, sen är köket klart! Det ska bli roligt att kunna erbjuda folk som sover över, lite gott i kylen och att dom kan ta sig en kopp kaffe bla!

Men just nu så vilar jag jättemycket! Lunginflammationen har tagit hårt på dom krafter jag hade lyckats skrapa ihop, efter behandlingarna. Men jag kämpar och jag är snart på fötter igen!!

Och jag ser fram emot sååååå att få börja jobba. Då blir jag säkert jättetrött, men det är jag ju van vid :))))

Och säkert jättenöjd med. Jag är utsvulten på social kontakt :)))))

Men jag har mål, och dom ska genomföras. Sakta sakta är jag snart tillbaka. Och nu ska jag göra nya fina visitkort till mitt mediala arbete!

Ha det nu så bra alla!

Stor kram. Yvonne

Gilla läget....

Dagarna går och jag ligger fortfarande kvar i sängen med min lunginflammation. Och hör inte ett smack på vänster öra!

Idag skulle det vara jättefint väder, men inte hos oss. Men jag vill upp och ut! Bakslag kallar jag detta. Men jag får väl snällt finna mig i att vara sjuk ett tag till. Ska till doktorn imorgon tänkte jag...igen!

Penicillinet uppfyller inte mina önskningar. Skulle varit mycket bättre på en vecka. Så jag får knalla iväg igen och byta medicin. Både dyrt och tråkigt.....

5 hushållsrullar och 4 plastkassar har jag förbrukat. Var kommer allt snor ifrån??

Det blir mycket att jobba igen konditionsmässigt, och jag som var så bra på gång.....

Men det är bara att spotta i nävarna och se lite filmer till, läsa en ny bok...igen! Och inte stressa upp mig för mycket. Tids nog är det väl min tur att vara på gång.

Kilona är det inga problem med....eftersom jag nästan inget äter, så rasar dom i snabb takt....kanske inte riktigt var så här jag hade tänkt mig att bli av med vikten.....men men.....

Ha det nu så bra alla i det fina vädret. Så hörs vi snart igen!

Stor kram. Yvonne

Lite sjuk och dålig....

Nerbäddad i Lunginflammation öroninflammation och bihåleinflammation. Så kan det gå när man har en glad dag :)

Min stackars gäst fick dras med en snörvlande hostande värdinna, som gick omkring som en zombi och var allt annat än bakteriefri!

Och jag som just kommit igång med träningen. Here we go again!

Det är bara att se till och bli frisk och kämpa vidare.....mitt motto helt enkelt. Börja kunna det där nu ;)

Men våren är på väg hit. Har helt öppet fönster för att få luft. Och ifrån sängen ser och hör jag vårfåglarna, underbart!

Ska inte skriva så mycket idag. Ville bara skicka Er en "tyck synd om mig hälsning" :)))))))

Ha det bra där ute i vimlet så hörs vi snart igen!

Stor kram. Yvonne

Tränar och tränar......

Träning står det på programmet varje dag! Utom helgen, då slarvar jag lite. Så på denna cykel sitter jag i nuläget 20 minuter varje dag och cyklar! Och efter det lägger jag mig på en nyinköpt matta ifrån Ikea, som heter "plufsig" .....passande nog :) Där gör jag situps, och en massa annat som jag har i mitt huvud ifrån förr. Det funkar! 4 km promenad om dagen med vovvarna.....och träning med hantlar.

Plus att jag går två gånger i veckan på vattengympa! Det är underbart för min ömma kropp! Näst yngst är jag där! Tanterna är underbara...jag har köpt ny baddräkt.....till deras stora förtjusning och dom är min hejarklack!!

Jag kör i veckorna ett strikt "hålla igen på maten program"! Det går jättebra! I helgerna fuskar jag såklart...man måste leva. Vågen rör sig myyycket saaakta.....men den rör sig på rätt håll i alla fall :)

Men jag ska förhoppningsvis få gå till en dietist också, som kan hjälpa mig med kosten.

Detta gör att dagarna rör sig lite snabbare. Dvs det blir inte lika långtråkigt att vara sjukskriven. Plus att jag är i Skåne en hel del, hos mina föräldrar.

Och alla NI gulliga som skickar hälsningar och hejar på. Ringer mig och pratar bort en stund....NI anar inte vad det betyder....Jag finns....betyder det bland annat.....

Jag finns ja....Efter sista behandlingen var det som att börja om lite ifrån början. Jag visste inte alls vart jag befann mig....även om jag går och tömmer icke bröstet, så avtog ju alla kontroller och behandlingar. Skönt såklart, men jag tappade mig själv. Det har tagit sina tre månader som det snart är.

Och jag har lagt av att "nojja mig"....dvs jag var så himla rädd för allt som kändes i kroppen....

Det stack lite här och ömmade där....kanske var det något farligt?? Men jag blev tvungen att ta ett snack med mig själv. Ska jag kunna gå vidare så gäller det att inte känna efter för mycket.

Och jag blev faktiskt lite gladare efter det. För i början av året vågade jag inte vara glad. Jag visste inte hur länge jag skulle få vara glad då...bäst att vara garderad liksom. Det funkar ju inte.....

Så nu känns det som jag är en bra bit på väg....det hjälper att prata med mig själv :)))))

Men självklart kommer jag att vara rädd. Rädd för nya känslor i kroppen och väldigt observant. Jag har ju ett bröst till, och det värnar jag väl om. Icke bröstet det lever sitt eget liv, med påfyllning av vätska osv. Så det bryr jag mig inte så mycket om. Just nu tävlar jag med mig själv. Ska testa och se hur lång tid jag står ut innan jag måste tömma det.....

Men samtidigt är det viktigt att leva. Ta tillvara det goda och roliga som händer. Och jag lever, jag finns...och det planerar jag att göra länge till!!

Jag försöker att slappna av och glädjas varenda dag åt småsaker. Visst dyker jag ibland, men det är tillåtet.....

Jag äter som ni läst antiöstrogen. Min rädsla var att jag inte skulle tåla det. Men en månad har gått och jag mår faktiskt riktigt bra, med tanke på andra som äter det. I början var det lite kinkigt med lederna. Men det rätade ut sig igen...och jag är nöjd! Om en månad ska bröstmottagningen kolla hur jag mår med tanke på den medicinen. Mina förhoppningar är att jag mår lika bra som nu förstås.

Ni som har mig på Fb har sett det. Men inte ni här på bloggen...MITT HÅR!!

Jag är så stolt över det! Jag har hår och jag behöver inte dölja min skalle med mössa längre, om jag inte vill.....Det är mörkare än på bilden och väldigt tätt! Ja det var så skönt att få hår på skallen, jag frös om mitt huvud förut.....positivt!!

Fortfarande är jag jättetrött! Jag orkar inte alls mycket ännu och vill så mycket. Men jag har lärt mig att ogilla läget :)

Har jag pratat en lång stund med någon, så orkar jag oftast inte med så mycket mer till samtal den dagen....jättemärkligt. Men det är så det är. Jag har börjat att hjälpa till att ta in ved, så min sambo ska slippa göra det själv hela tiden. Men käre tid vilken snigelfart! Men det tar sig i slutändan!!

Och snart ska jag gå till fotvården som ska hjälpa mig med alla naglar som ramlar av!

Nu får NI ha det så bra allihopa! Så hörs vi snart igen!

Stor kram. Yvonne

Jag är inte klar......

När jag var opererad så sa doktorn...nu är du klar! Och när jag  hade fått sista cellgiftet så sa den läkaren att...nu är du klar! Men inte fanken är jag klar! Det är egentligen nu det börjar. Vägen tillbaka till livet....

Genom min fantastiska kurator har jag kunnat sätta ord på den bubbla jag befinner mig i.....jag är inte klar!!

Det är som att förlora en nära anhörig, vän. När begravningen är klar, då är det dödstyst!!
För alla tror att man är "klar"!! Men det är ju då man behöver människorna runt omkring som mest.....

Och här är dödstyst.....

Jag var i veckan hos sjukgymnasten Maria. Och jag ska få gå två gånger i veckan och bada i varmvattenbassäng. Det ska bli ljuvligt!!

Lite gymnastik i bassäng är bara nyttigt. Skulle gått idag. Men jag var och tömde mitt "ickebröst"  i tisdags.

Så för att inte få infektion, blir det inget bad förrän på måndag.

Icke bröstet ja! Hade tagit bild för att visa er, men datorn strulade och jag kunde inte lägga in bilden. Det kommer så småningom. En bild på påsen med klargul vätska som kommer troget och lägger sig i sårhålan.

Det var åttonde gången jag tömde. Och nu börjar läkarna dra öronen åt sig. Det verkar som jag ska få en operation till sommaren, enbart för att skrapa i sårhålan. Så att vätskan försvinner. Man kan likna det med ett sår på kroppen som inte läker. Det bildas en jättetjock ruva ovanpå allt, men undertill står det var och pulserar....

Jag känner också att jag vill bli av med skiten. Det hjälper inte att emla längre. Det är segt som tuggummi under huden och i sårhålan, när min sköterska ska igenom med nålen. Och det gör j.....t ont!!!!

Men man har väl seglat! Så jag håller till och biter ihop!

Jag är såklart jättetrött.....och trött på att gå hemma.

Men jag har ju ett par föräldrar som behöver mig i Skåne.....så jag åker fram och tillbaka.

Är väldigt rädd för att bli sjuk av att stressa med den biten med. Men dom behöver mig och ingen annan än jag kan hjälpa dom. Och självklart gör jag det. Jag har bara ett par föräldrar :))))

Mamma är ju i sin situation, och stoppmedicinens verkan börjar ta slut. Och min pappa blir yr av att vara ledsen. Så jag har skaffat all hjälp i världen som dom kan få. Mycket man kan göra på distans!

Jag tycker hemskt synd om de gamla och människor som inte kan klara sig själva. Skulle jag inte hjälpt mina föräldrar så hade både Kronofogden och vräkning stått för dörren.....ingen bryr sig!

Jag sliter hårt med vikten! Det går väldigt sakta, men det går.....även om kroppen fungerar lite annorlunda just nu. Den är seg och inte så samarbetsvillig som vanligt. Men lite hjälp av vätskedrivande och ett sunt ätande så rör nålen sig på vågen neråt, sakta men säkert :)))))


Vädret gör att jag inte kan gå så långa sträckor, plus min dåliga kondition. Så jag kämpar med minst en kilometer om dagen......även om det ska bli mycket mera!

Jag försöker att ta det lugnt. Och jag orkar fortfarande bara med att göra saker halva dagen, sen är jag totalt slut! Men tom ett besök på sjukhuset kan pigga upp nu för tiden, för då händer det i alla fall något!

Håret är väldigt mörkt och växer fort! Det är så skönt för då slipper jag frysa så om huvudet :))))

Och det fortsätter snöa som bara den, att ibland undrar jag

om jag kommit till Sibirien! Men det är väldigt vackert och jag har sällan skådat så mycket snö :))))

Jag har börjat äta Tamoxifen, vet inte om jag sa det. Antiöstrogen som ska ätas i fem år. Och biverkningarna hittills är att jag på kvällarna har samma värk i kroppen som när man ska få influensa. Men än så länge är det inte så farligt och har släppt till dagen efter. Så jag ska inte klaga ännu!

Jag har inte kört igång mitt mediala ännu. Och ni som undrar ska veta att jag kommer att säga ifrån när jag känner mig stark nog att börja så smått. Men visst längtar jag med efter det :))))

Nu får ni ha det så bra alla......så hörs vi snart igen! Och glöm inte att leva.....och göra roliga saker!

Stor kram. Yvonne

Nytt hår!!

Nu växer håret så det knakar! Sen sista behandlingen för sex veckor sedan så har det vuxit rejält!
Peruken eller hamstern, är nerpackad i en påse långt in i garderoben!

Bilden gör sig inte riktigt rättvis. Jag är alldeles mörk nästan svart i håret!

Vikten sköter sig! Sakta men säkert tappar jag kilo! Och det ska bli så skönt att bli av med dom allihopa. Jag kommer inte att sakna ett enda gram :)))

Trött på att bara ha joggingkläder på mig, men vad gör man när det spänner över den stackars magen....

Jättetrött är jag. Känner mig som ett korthus som håller på att rasa ihop. Men jag kämpar. Vissa dagar går jag en kilometer och vissa kommer jag upp i fyra! Inte dåligt tycker jag!

Än så länge har jag inte fattat hur trött jag är egentligen. Men jag orkar bara göra saker en halv dag, sen rasar "korthuset" och jag är tvungen att stoppa där!

Seromet i "icke bröstet" fortsätter att samla på sig. Så jag måste iväg om en veckas tid och tömma tyvärr!
Hade gärna sett att jag sluppit den jäkla nålen.....men jag ska inte klaga.......

Och jag ser fortfarande dåligt med ögonen. Går inte att läsa. Det är riktigt dimmigt. Men det löser sig säkert...

Jag har fått antiöstrogen av min onkologläkare nu. Och har bara ätit dom en knapp vecka. Så ännu är det för tidigt att säga hur jag kommer att tåla dom. Tamoxifen heter dom. Ganska vanliga. Man ska helst inte läsa om biverkningarna för då blir man sjuk :)))))

Och jag har fått tid till sjukgymnasten! Det ska bli skönt att få lite råd och rön av henne.....

Men inte minst så har jag fått jobb!!!! Den första maj om gud vill och vädret håller, så ska jag börja i den hemvårdsgrupp som var meningen förra året! Chefen är urgullig ......Nathalie. Alldeles nytutbildad och vi hade kontakt förra våren när det var meningen att jag skulle börjat. Det kan bli mycket jobb. Men först bredvidgång hela maj...jag ska köra bil ute på landet...me like :))))))

Nu tillhör jag inte onkologen längre...mina papper är flyttade tillbaka till bröstcentrum. Det är där jag går och tömmer icke bröstet för övrigt. Jag ska bli uppringd av dom om två månader. Då ska dom kolla hur det går med antiöstrogenet. Och till sommaren ska det bli ny mammografi på det andra bröstet och ultraljud. Då kommer jag att vara jättenervös......

Samtidigt kommer jag att få remiss till Örebro och rekonstruktion på ett nytt bröst! Å vad jag längtar........

Men innan dess är det lugn och ro som gäller. Först ska jag få besök av en kär vän i februari. Det ser jag fram emot, mycket! Och sen ska jag förhoppningsvis komma på rehabilitering i april. Det skulle vara underbart!!

Men som sagt lugn och ro!! Jag har lovat många av er här att ta det lugnt! Jag lovar, jag gör så gott jag kan. Rättare sagt, just nu kan jag inget annat :)))))  Livet kommer aldrig att bli som det varit....det kommer att bli ännu bättre!!!!!!

Massa snö har vi! Det snöar idag med. Ska gå in till våra nya granne på kaffebjudning och mysa med hennes STORA Newfoulandshund!!(säkert felstavat)

Önskar ER alla en underbar dag! Stor kram. Yvonne

En andra chans.....

Nu är det nytt år mina vänner och livet går vidare.......

För min egen del känns det som om jag fått en andra chans! Egentligen den bästa gåvan man kan få! Och det gäller att göra något bra av det.....så man inte missar tåget......

Vi satt häromdagen och pratade om vad jag skulle göra nu när jag är ur mina behandlingar och har fått nya tre månaders sjukskrivning.

Mitt svar på det spontant var......ingen aning!

För det känns nämligen som så här.......hur gör man...hur lever man livet...normalt alltså. Det känns som en evighet sedan.

En sak har jag satt igång med redan, min vikt! Det hade jag satt som första mål. Kilona ska bort, och det är fort!!

Så jag är igång och vågen är inhandlad, och godis kakor och lite till är ett minne blott......

Jag är envis som en lus, och det kommer att funka det vet jag!

Ett annat mål är att få tillbaka konditionen. Det kommer att ta tid, men en kilometer om dagen SKA jag gå!

Och en sak till .......ALLT SKA FÅ TA TID!!!!

Min vision är att jobba i vården så lite som möjligt och mest jobba med det mediala! Och så kommer det att bli!

TRE viktiga saker. Sen vet jag inte.....Go with the flow (stavas det så?)

Smällen som kom precis innan jul. Har jag knappt hämtat mig ifrån, det var verkligen en pärs!
Då man var rädd för att jag fått cancer även i levern. Men jag fick ju den bästa julklappen också....att jag kunde gå vidare......

Nu vill man röntga min lever mer, men jag ha satt stopp! Alla mina prover är bra, ultraljud har körts utan anmärkning, som vi säger i vården :) Och jag har alls ingen lust att utsätta mig för fler undersökningar nu. Känns som om jag fått nog på ett tag!!

Så när jag var på mitt sista möte med min söta onkologläkare Emelie Bengtsson. Så sa jag  att jag vägrar, och det var ju inte heller hon som beställt röntgen. Så hon sa att du gör precis som du vill, dina värden är ju perfekta! Så ingen mer undersökning på levern tack!!

Emelie undersökte mig jättenoga! Klämde på mitt vänstra bröst och på det som inte finns (lät ju konstigt) :))
Kände under armhålorna och halsen. Allt var bra! Och lyssnade på hjärtat som också slog som det skulle...

Vi pratade om tiden vidare.....ska få medicin som är ett antiöstrogen....det ska jag äta i fem år. Också ett sätt att hålla skit borta, om ni ursäktar....och som sagt tre månader till och då ska jag förhoppningsvis ha varit på rehabilitering och dessutom fått lite mer kondition tillbaka.

Ett prov till ska jag ta. Och det ska jag göra imorgon. Mest för att se så jag får rätt antiöstrogen.
Jag skulle tagit provet idag. Men jag har cellgift kvar i kroppen som gör att jag inte sover vissa nätter. Inatt var en sådan natt. Så jag är hur trött som helst. Åker och tar proverna imorgon istället. Samtidigt ska jag leta upp en sjukgymnast Som ska hjälpa mig med min ömma kropp. Har ont i precis varenda led. Och jag ska leta upp lite chefer som jag ska prata jobb med.

Ni som läst bloggen ifrån början, vet då att jag skulle börjat jobba här samtidigt som jag fick min cancerdiagnos. Men chefen hade varit ute för samma sak och välkomnade mig när jag orkade.

Nu är det så att killarna som körde ambulansen med mig i, sa att hon slutade just den dagen jag åkte till akuten. Så hon verkar inte finnas kvar som chef längre. Och då gäller det att jag går ut och stiftar nya bekantskaper.....men det löser sig!!

Efter sista behandlingen var jag utsvulten på det sociala livet! Jag hade ju inte träffat folk, förutom vårdpersonal på sex månader. Så jag har varit i affärer och bara njutit av att kunna vara med, och jag slukar alla jag träffar....jag är verkligen "hungrig" på det sociala livet! Samtidigt är jag genomtrött fortfarande och orkar inte vara så social någon längre stund. Men känslan av att bara kunna är underbar!

Jag har ju en kurator som jag går till för att få hjälp med att komma iväg på rehabilitering. Henne tänker jag behålla! Jag trodde inte jag behövde någon kurator, men hon är toppen! Ställer dom rätt frågorna och hon fattar vad jag gått och går igenom!! Guld värt, henne ska jag definitivt ha kvar lite till!

Håret har vuxit såpass mycket att jag är jättetrött på min "hamster", peruken! Den har varit till stor hjälp, men nu är den bara i vägen och jag blir så himla varm! Det är skoj att följa mina fjun på huvudet! Jag är lika mjuk som en hundvalp på knoppen :))))

Ibland är jag ljus men som det ser ut nu så är jag mest mörk, rejält mörk! Oavsett så ska det bli skönt att få håret tillbaka!

Summa sumarium, så är nog allt detsamma än så länge. Förutom att jag slipper behandlingarna, som tog knäcken på mig! Bägge stortånaglarna ramlar av. Och verkar inte alls bli sig lika igen. Naglarna på händerna är missfärgade, men det löser sig säkert.

Att gå till badhuset är inte att tänka på! Känslan av att visa min stympade kropp, finns inte! Jobbigt nog att visa vårdpersonalen, om det är ett par yngre manliga sköterskor. Jag vet att dom är vana, men nu pratar jag om mina känslor inför det!!

Stympad och förändrad både invärtes och utvärtes ska jag och mina medsystrar försöka få livet att att fungera på bästa sätt, efter den starkaste resa vi någonsin varit med på. Det är nu man behöver sina vänner som mest, tiden efter......

För alltihopa påminner mycket om en stor sorg! Sorgen efter ett bröst! Kroppen blir sig aldrig lik igen. Även om ett "nytt" bröst kommer att ta plats. Så blir det aldrig som det varit......och det är mycket att förhålla sig till......kroppen är ving och sned........men ändå......jag har fått en andra chans!

Önskar ER alla en fin dag! Här är det massor av snö! Ett riktigt vykort.

Stor kram. Yvonne