En andra chans.....

Nu är det nytt år mina vänner och livet går vidare.......

För min egen del känns det som om jag fått en andra chans! Egentligen den bästa gåvan man kan få! Och det gäller att göra något bra av det.....så man inte missar tåget......

Vi satt häromdagen och pratade om vad jag skulle göra nu när jag är ur mina behandlingar och har fått nya tre månaders sjukskrivning.

Mitt svar på det spontant var......ingen aning!

För det känns nämligen som så här.......hur gör man...hur lever man livet...normalt alltså. Det känns som en evighet sedan.

En sak har jag satt igång med redan, min vikt! Det hade jag satt som första mål. Kilona ska bort, och det är fort!!

Så jag är igång och vågen är inhandlad, och godis kakor och lite till är ett minne blott......

Jag är envis som en lus, och det kommer att funka det vet jag!

Ett annat mål är att få tillbaka konditionen. Det kommer att ta tid, men en kilometer om dagen SKA jag gå!

Och en sak till .......ALLT SKA FÅ TA TID!!!!

Min vision är att jobba i vården så lite som möjligt och mest jobba med det mediala! Och så kommer det att bli!

TRE viktiga saker. Sen vet jag inte.....Go with the flow (stavas det så?)

Smällen som kom precis innan jul. Har jag knappt hämtat mig ifrån, det var verkligen en pärs!
Då man var rädd för att jag fått cancer även i levern. Men jag fick ju den bästa julklappen också....att jag kunde gå vidare......

Nu vill man röntga min lever mer, men jag ha satt stopp! Alla mina prover är bra, ultraljud har körts utan anmärkning, som vi säger i vården :) Och jag har alls ingen lust att utsätta mig för fler undersökningar nu. Känns som om jag fått nog på ett tag!!

Så när jag var på mitt sista möte med min söta onkologläkare Emelie Bengtsson. Så sa jag  att jag vägrar, och det var ju inte heller hon som beställt röntgen. Så hon sa att du gör precis som du vill, dina värden är ju perfekta! Så ingen mer undersökning på levern tack!!

Emelie undersökte mig jättenoga! Klämde på mitt vänstra bröst och på det som inte finns (lät ju konstigt) :))
Kände under armhålorna och halsen. Allt var bra! Och lyssnade på hjärtat som också slog som det skulle...

Vi pratade om tiden vidare.....ska få medicin som är ett antiöstrogen....det ska jag äta i fem år. Också ett sätt att hålla skit borta, om ni ursäktar....och som sagt tre månader till och då ska jag förhoppningsvis ha varit på rehabilitering och dessutom fått lite mer kondition tillbaka.

Ett prov till ska jag ta. Och det ska jag göra imorgon. Mest för att se så jag får rätt antiöstrogen.
Jag skulle tagit provet idag. Men jag har cellgift kvar i kroppen som gör att jag inte sover vissa nätter. Inatt var en sådan natt. Så jag är hur trött som helst. Åker och tar proverna imorgon istället. Samtidigt ska jag leta upp en sjukgymnast Som ska hjälpa mig med min ömma kropp. Har ont i precis varenda led. Och jag ska leta upp lite chefer som jag ska prata jobb med.

Ni som läst bloggen ifrån början, vet då att jag skulle börjat jobba här samtidigt som jag fick min cancerdiagnos. Men chefen hade varit ute för samma sak och välkomnade mig när jag orkade.

Nu är det så att killarna som körde ambulansen med mig i, sa att hon slutade just den dagen jag åkte till akuten. Så hon verkar inte finnas kvar som chef längre. Och då gäller det att jag går ut och stiftar nya bekantskaper.....men det löser sig!!

Efter sista behandlingen var jag utsvulten på det sociala livet! Jag hade ju inte träffat folk, förutom vårdpersonal på sex månader. Så jag har varit i affärer och bara njutit av att kunna vara med, och jag slukar alla jag träffar....jag är verkligen "hungrig" på det sociala livet! Samtidigt är jag genomtrött fortfarande och orkar inte vara så social någon längre stund. Men känslan av att bara kunna är underbar!

Jag har ju en kurator som jag går till för att få hjälp med att komma iväg på rehabilitering. Henne tänker jag behålla! Jag trodde inte jag behövde någon kurator, men hon är toppen! Ställer dom rätt frågorna och hon fattar vad jag gått och går igenom!! Guld värt, henne ska jag definitivt ha kvar lite till!

Håret har vuxit såpass mycket att jag är jättetrött på min "hamster", peruken! Den har varit till stor hjälp, men nu är den bara i vägen och jag blir så himla varm! Det är skoj att följa mina fjun på huvudet! Jag är lika mjuk som en hundvalp på knoppen :))))

Ibland är jag ljus men som det ser ut nu så är jag mest mörk, rejält mörk! Oavsett så ska det bli skönt att få håret tillbaka!

Summa sumarium, så är nog allt detsamma än så länge. Förutom att jag slipper behandlingarna, som tog knäcken på mig! Bägge stortånaglarna ramlar av. Och verkar inte alls bli sig lika igen. Naglarna på händerna är missfärgade, men det löser sig säkert.

Att gå till badhuset är inte att tänka på! Känslan av att visa min stympade kropp, finns inte! Jobbigt nog att visa vårdpersonalen, om det är ett par yngre manliga sköterskor. Jag vet att dom är vana, men nu pratar jag om mina känslor inför det!!

Stympad och förändrad både invärtes och utvärtes ska jag och mina medsystrar försöka få livet att att fungera på bästa sätt, efter den starkaste resa vi någonsin varit med på. Det är nu man behöver sina vänner som mest, tiden efter......

För alltihopa påminner mycket om en stor sorg! Sorgen efter ett bröst! Kroppen blir sig aldrig lik igen. Även om ett "nytt" bröst kommer att ta plats. Så blir det aldrig som det varit......och det är mycket att förhålla sig till......kroppen är ving och sned........men ändå......jag har fått en andra chans!

Önskar ER alla en fin dag! Här är det massor av snö! Ett riktigt vykort.

Stor kram. Yvonne