HEMSJUKVÅRDEN VAR HÄR!

Det har nu gått en vecka efter behandlingen. Och jag har inte mycket minne utav dom dagarna mer än ett stort kaos!!

Fick ju nytt cellgift, och var medveten om att det ger illamående. DET GJORDE DET!

I fyra dagar låg jag och försökte stå ut i denna äckliga känsla...............Men det gör man ju. Finns ingen återvändo. Och på söndagen så pallrade jag mig upp ifrån sängen. Och tog mig till soffan! Vilken prestation!!

Kände att jag måste bara.....för på söndagen var det dax för den fantastiska sprutan! Sprutan som skulle bilda nya vita blodkroppar, ge mig nytt immunförsvar och jag vet inte allt! Jag var rädd för att ta den, jag visste att man kunde sluta andas av den (varför ges den inte på sjukhus?).

Men efter mycket filosoferande hit och dit så tänkte jag att sambon får väl skicka iväg mig om jag håller på att ramla av pinnen.....

Så ordentlig som jag är så tog jag sprutan och laddade in den långa nålen i min goa muffinsmage!!

Det var nummer ett! Nu återstod bara sju sprutor! Jag slutade inte andas. Men efter en liten stund började denna äckliga spruta ge mig några förfärliga biverkningar. Huvudet blev alldeles kallt, benen vek sig jag kunde inte längre gå. Jag såg knappt och hörde dåligt, sämre än vanligt. Min kropp förflyttade sig utanför mig, på något konstigt sätt. Och ingen i världen skulle kunna be mig medverka till en rörelse, det var jag inte förmögen till!! Armarna trillade ner jäms sidorna, lyfte jag armen så hade jag träningsvärk en halvtimme efteråt. Och likadant med benen. Man kan säga att jag blev totalt utslagen!!

Så ifrån att må bättre ifrån illamåendet, så gick jag till att må skitdåligt igen!! Ännu sämre med andra ord,

Jag blev jätteledsen. och trött. Ville bara slippa allt, ge upp! Jag kapitulerade. Det ska inte så mycket till i det läge jag befinner mig, för att allt ska rasa, men detta var verkligen mer än vad jag orkade med.

Plötsligt  fick jag en jättesmärta i nacken och ryggen! Och en brinnande huvudvärk. Så min sambo var snäll och masserade mig en hel timme, innan skiten släppte tillsammans med värktabletter!

Jag gick och la mig. Sov som en stock hela natten. Och vaknade jättekonstig på måndagsmorgonen. Ringde till mottagningen och fick inte tag i någon först. Men jag hade lite mer kraft så jag gav mig inte, tänkte nu ska dom få höra!

Så långt om länge så fick jag tag i en helt annan sköterska, för min som alltid ska vara tillgänglig (eller hur) var ju inte där såklart!

Sköterskan var snäll och lyssnade. Hon berättade för mig att folk kommer med ambulans till sjukhuset efter en sån spruta ibland.....för dom blir så rädda och vet inte vad som händer!!

Jag sa att jag tar den inte!! Jag har sju dagar kvar, jag dör!! Och hon sa att det var självklart mitt val. Och det verkade inte som det gav mig någon livskvalite´.......

Hon lovade att min sköterska skulle ringa mig dagen efter när hon var tillbaka. Och hon sa även att i vissa fall när värdena är dåliga och patienten inte tar sprutan av någon anledning, då kan man ge antibiotika!!

Nu är det så att mina värden är ju kalasbra!! Så jag begriper inte vad dom älter om.....

Nästa dag mådde jag ytterligare lite bättre, då höll skiten på att gå ur kroppen....men jag var fortfarande inte bra.

Min sköterska ringde. Och man märkte direkt att jag var obekväm, som inte gjorde som jag var tilltalad. Det togs ingen hänsyn till hur dåligt  jag mådde....

Men hon skulle prata med läkaren, och kanske höra av sig igen. (hur vore det med lite empati, hur är det med dig, kan jag göra nåt annat för dig)

Jag var faktiskt inte bara knäckt av sprutan utan hur kallt man behandlade mig. Jag mådde ju som en stor skit, och behövde lite mänsklig omtanke. Allt det som jag ger och alltid gett mina patienter och medmänniskor. Jag behövde få lite av den kakan själv nu också!!

Jag insåg att eftersom jag inte kunde gå ut, så skulle jag inte kunna ta mig till vårdcentralen på onsdagen. SÅ jag ringde min underbara undersköterska. Hon fattade direkt!! Äntligen en medmänniska!!

Jag grät av lycka för att hon ville lyssna.......Självklart ska vi fixa detta sa hon! Jag ringer kommunen så kommer dom hem och spolar din piccline!! Du är ju vår VIP kund!! Dom ska man vara rädd om sa den underbara människan!

På eftermiddagen ringde min sköterska igen ifrån cytostatikamottagningen. Då sa hon att läkaren tyckte absolut jag skulle ta alla sprutorna....men då fick jag spel!! Så jag sa NEJ så det hördes till Småland säkert!!

Okey okey sa hon! Jag säger det till doktorn så tar vi nytt beslut vid nästa behandling................GRRRRRRRRRRRR

Jag har en stor klump i min hals som sitter kvar som biverkning. det är uräckligt!! En stor sak som är svår att komma  förbi för maten, när den ska ner.

Så kom då onsdagen, igår alltså! Och klockan elva så kom det en trevlig distriktssköterska som då spolade MR Piccline! Och det var underbart att bara få luta sig tillbaka och låta någon annan få ta över!

Det som gör mig mest ledsen och uppgiven. Det är när jag tänker på alla dom som varken vågar eller orkar säga ifrån! Det gör egentligen inte jag heller. Men eftersom jag blir så dålig av skiten dom ger mig, så strider jag ju för att inte behöva ta det som inte är för mig livsviktigt! Cellgiftet är livsviktigt. Jag tar smällarna. Men när man googlar tex på sprutan, så ger det mer biverkningar än nytta............

Idag är jag ganska "bra". Så bra som jag förväntas vara i denna situationen. En vecka efter behandling. Sitter vid köksbordet med tända ljus, en kopp te och bloggar. Munnen full av svamp, och andra ställen med :))))

Men vad gör väl det om hundra år!!

Här är det fruset på marken idag! Ha en bra dag alla! Stor kram Yvonne.