Ingen tömning!

Först och främst måste jag säga att GUD VAD FIN HÖSTEN ÄR!

Alla vackra färger! Jag kan inte se mig färdigt på dom!

Och så vill jag tacka min fd svägerska Anna för dom fina mössorna! Dom har jag varje dag när jag är ute i skogen.
Hemma har jag inte peruken på mig. Jag har fullt av utslag i huvudet och på halsen efter cellgiftet.
Och då är det skönt att lufta skallen.

Senaste veckan har varit tuff återigen, efter behandlingen! Munnen full av svamp, ont i hela kroppen. Naglarna håller på att ramla av på fötterna och det gör hemskt ont! Jag fjällar även på fötterna.

Tröttare än tröttast är jag. Och har svullnat i hela kroppen. Så nu har jag fått vätskedrivande, och det har gjort susen! Jag fick en stor jättemage, som jag blev helt orörlig i, den tryckte på diafragman. Så jag kunde knappt röra mig alls. Samtidigt har jag inte tömt mitt "icke bröst". Och skulle ju iväg för att göra det som jag skrev sist. Men när proverna var tagna, och jag även var emlad, så blev det inget med det!

Mina prover var så urkassa och körda i botten, så dom vågade inte sticka mig i såret alls! Och det förklarar ju varför jag var så urbota trött. Jag trodde jag skulle svimma när jag gick omkring på sjukhuset från plats till plats! Å andra sidan var jag ju på rätt ställe för att dimpa i golvet :)))))

Så jag hade bara att vända om och köra hem igen! Ska höra av mig till dom igen sa dom i denna veckan som kommer, så får vi se.......

Häromdagen var jag så trött så jag orkade knappt andas, och låg bara på soffan som en utslagen padda!

Men....så fick jag healing......och jesus så skönt! Det fick jag i fredags, och igår kändes det nästan som vanligt! Vilken underbar känsla!!

För det första så sov jag en hel natt, och vaknade inte förrän halv tio nästa morgon, med "filten i örat"....

Tänk att få känna sig utsövd! Och igår kunde jag vara ute hela dagen. Jag tog fram min cykel, eftersom jag har lite svårt att gå...tänkte jag måste prova. Har inga muskler i vare sig armar eller ben.
Och minsann......cyklade en bra bit i skogen med Dennis (min cocker). Och han sprang och var jätteglad, och jag med! Yeees! Inte för långt, för då orkar jag inte hem igen.

Och gjorde om samma sak på eftermiddagen! Vilken känsla.....och jag satt ute och njöt av vädret, och klippte av Dennis den tjocka pälsen, klippte klor och badade honom......vilken energi jag hade! Och vilken känsla att kunna göra saker......och inte ha ont i benen när jag vaknar utan orka planera lite för dagen!!

Man tar ju för givet att man ska kunna gå stå cykla och göra alla saker som är vanligt förekommande. Men jag måste numera planera så jag inte brakar. Orkar jag gå endast hundra meter, då är det viktigt att jag går femtio åt ena hållet och femtio tillbaka. Annars blir jag bara kvar åt ett håll. Finns ingen kraft över huvud taget kvar!

Igår tog jag mig mitt första bad här hemma på år och dar med! Kroppen värker och skriker. Och jag har länge länge tänkt att jag ska bada. Men alla i vården har bett mig vänta, med tanke på alla infektioner jag har och kan få! Men igår tänkte jag...NU SKA JAG BADA! Och det var himmelskt!

Jag fyllde karet med olivolja till min uttorkade kropp. Och jag njööööööt i fulla drag! Visserligen löstes mitt plast över picclinen upp litet, men jag hade mer hemma så det var lätt fixat.

Och idag har jag tänkt att jag ska försöka mig på en runda med cykeln igen....få lite kraft i benen......

Jag har utvecklat en ångest emot cellgiftet. Jag mår väldigt dåligt varje gång jag ska iväg och få det. Jag är superrädd för att bli sjuk och sjukare......jag är nog en av dom som blivit ganska hårt drabbad av det.

Nästa gång jag ska dit, då ska jag prata med cancerläkaren först. Eftersom jag befinner mig i halva tiden.
Vad vi ska prata om det vet jag inte, men han ska få veta att det är och har varit ett helvete med det jävla cellgiftet!

Jag vet att jag får det för den goda sakens skull, kanske är det cellgiftet som räddar mig. Men fy för tusan vilket jäkla elände! Tur jag inte visste vad jag skulle gå igenom!! Jag har inte många bra ord över för det, mer än som sagt att att det kanske räddar mig, och det är ju inte illa :))))))


Jag måste ju säga att jag längtar ut! Ut ibland folk. Men jag kan ju inte. Jag är grymt infektionskänslig. Men det är tyst här hemma. Telefonen har allt eftersom tystnat. Är man rädd för att störa mig? Säga fel saker eller vad händer med människor? Visst är jag trött och ibland är det skönt att det är tyst, men jag längtar efter skvaller :))))) För här är väldigt tyst! Men så är det nog. Många känner nog att det blir för nära, någon som är så sjuk kan beröra. Och det är nog rätt vanligt att telefonen tystnar. Många tycker nog det är svårt med en som har cancer att det kan ju även hända dom, därför är det lättare att utebli.

Och få nu INTE dåligt samvete ni som brukar höra av er, utan jag menar bara allmänt. Den där rädslan som kommer när någon mist någon eller är sjuk i en cancersjukdom. Den är så tydlig. Jag dömer ingen, men telefonen är väldigt tyst!

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen....några faller ifrån och några man inte anat kommer till! Och så är det nästan alltid i traumatiska situationer.

Sen har jag personer som tar hand om mig själsligt! Och utan dom vet jag inte om jag klarat denna resan. Som ger mig påfyllning av energi, som finns där hela tiden och ger mig hopp.

Jag är ju en utåt stark människa. Och jag tror att det både skrämmer och imponerar. Men få känner mig på riktigt. Och det kan ju var både för och nackdelar. Eftersom man tror att jag klarar mig ....jag är ju så stark!

Men även den starke behöver respons! Och ingen ser mer än min sambo vart jag lägger mina innersta känslor.

Jag behöver uppmuntran och peppning precis som alla andra. Jag har dödsångest och förtvivlan precis som vem som helst. Jag sover inte en hel natt oftast, jag har tusen tankar i mitt huvud. Och sist men inte minst...jag älskar små presenter som kommer med posten!

En del har skrivit och bett att få min adress för dom ska skicka små presenter.....det gör mig så glad!
Det som gör mig mindre glad är att dom kommer aldrig!

Tänk er....jag har massor av tid att gå här och vänta på den lille presenten.....och det kommer ingen......

Nu menar jag inte att det ska drälla in presenter, missförstå mig rätt! Men när dagarna blir till evigheter och man förgylls av att det ska hända något skoj! Då blir besvikelsen desto större när det inte blir så!

Nu ska jag passa på att tacka ER igen! Alla ni som gillar och kommenterar min blogg! Tusen tack! DET värmer! Alla goa kramar och ord NI skickar. Ni anar inte vad det betyder.

Jag kan även berätta att jag har i nuläget över 13 000 som läser bloggen, och det glädjer mig jättemycket!

Önskar ER alla en underbar söndag! Stor kram. Yvonne.