Första cellgiftsbehandlingen!

Jaha så var det då dax för dagen D! Dagen då första cellgiftsbehandlingen skulle äga rum. Jag och sambon for iväg tidigt imorse. Klockan tio skulle jag få en piccline i armen. Och vi var där i god tid. Precis som vanligt!

Idag skulle vi följa skylten som heter "gula gatan"! Och kom så småningom fram till rätt dörr! Satte oss i väntrummet och kopplade av lite. Då kom det en trevlig sköterska som frågade om det var jag som var Yvonne! Ja det stämmer.....och på dina papper sa hon, står det att du vill bli emlad!

Helt klart, sa jag! Då får du komma in med en gång, innan vi sätter in nålen i din arm. Så hinner emlan verka innan. Så vi tågade in på undersökningsrummet, och jag blev emlad på min arm där hon senare skulle sätta in picclinen. Picclinen är den som man sprutar cellgiftet i ...nästkommande 18 veckor!

Ut i väntrummet igen. Och satt en stund till i dom goa skinnfåtöljerna!

Så var det då äntligen dax. Sambon var som vanligt med in. Och jag fick ligga på en säng. Sidan om mig fanns en tv, en vanlig tv om jag ville kolla på serien som gick för tillfället. Och alldeles bredvid fanns en ultraljudmonitor.

Så när hon så småningom skulle sätta in nålen, då var det meningen att hon skulle följa den på sin monitor. Men hon var så himla duktig.

Hon bedövade mig först i min emlade arm. Vänsterarm....ovanför armvecket. Så stack hon då in nålen som hade en slang med sig. Den slangen är 47 cm lång! Och ska gå i kroppens stora kärl, fram till hjärtat.

I slangen sprutas alltså cellgiftet sen. Van och erfaren satte hon grejorna på plats. Och det kändes inte alls. Vi småpratade lite. Och vips var det gjort! Därefter fick vi gå till röntgen och ta lungbilder, för att se att slangen låg rätt, vilket den gjorde! Bra jobbat!!

Allt detta tog en timme cirka. Sen gick vi till mitt patienthotell och åt en mumsig middag! Det var jag värd! Och min sambo med, som kånkar med varenda gång!!

När klockan var ett, var det dax för cellgiftet. Men idag har jag inte alls varit nervös för det. Utan på jättegott humör, nästan sprudlande. Var väl antagligen glad för att det äntligen var på gång, så det ska vara över nån gång. Eller ...så kan det var cortisonet som jag tog igår kväll och i morse.  Överdoserat enligt cytostatsköterskan.  Men inte mitt fel, utan läkarens.

Nåväl. Vi fick sitta en halvtmme i väntrummet, vi var tidiga där med. Men vi var garderade så korsordet var med :)

Sen blev jag inkallad av min egna söta sköterska som jag fick träffa för första gången då idag. Så snäll och go och kunnig!

Ett eget rum med säng fick jag. Och sambon fick en fåtölj. Sen pratade hon på. Informerade om biverkningar och berättade varför just jag fick just detta cellgiftet.

Hon sa att egentligen är jag "frisk". Men detta är en behandling som är i förebyggande syfte. Just därför att min cancer var så aggressiv.

Så hon frågade mig om hur jag mår. Och jag och sambon fick fråga hur mycket vi ville. Och så trodde jag att jag skulle svimma. När vi fick veta att min peruk får jag endast 1500 kronor i stöd till. Resten får jag betala själv!!! Och då ska ni veta att Skåne ger 7000 kronor till sina patienter!!! Fyyyy vad vi blev snopna och besvikna!!! En peruk går på cirka 2-3000 kronor.

Jag fick veta att jag skulle få gå en kurs i hur jag kunde vira schalar snyggt om  lilla skalliga huvudet. Den är gratis, och sponsras av en massa dyra märken, även att sminka sig får man göra. Och det är proffs som hjälper till.  Måla sig så att man känner sig fräsch i sin situation. När man inget hår har.

Och sen fick jag kylhandskar på mina händer. För att naglarna kommer att bli sköra. Och hon såg att jag hade nagellack. Det tyckte hon var bra. Det stärker dina naglar sa hon. Och rekommenderade ett visst märke på lack. Sen blev jag kopplad. Och där fick jag sitta under tiden hon tog blodtryck. Och så gick hon i tio minuter, sen kom hon igen och kollade så jag mådde bra. Och tog ett nytt blodtryck. Handskarna jag hade var iskalla, i en halvtimme. Men sen blev dom lite svalare, resten av timmen. Men det var helt okey, jag mådde inte alls dåligt.

Så sambon och jag satt där och pratade i lugn och ro om allt mellan himmel och jord. Och så småningom kände jag mig bara allmänt slö. Ungefär som om jag druckit två glas vin. Men inte ont någonstans.

Och till slut  pep det i apparaten, att nu var det slut! Så då kopplades jag loss. Och så tackade jag för mig.

Sen var jag lite lullig, men inget annat. Och vi stack iväg och köpte lite nagellack, sambon var med och valde såklart! Lite bomullsmössor och ett par schalar. En bra dag till trots!

Och nu blir det till att gå till vårdcentralen och ta prover, och dom ska rengöra min slang jag har i armen.

Imorgon ska jag ringa kursen så jag kommer med, och blir lite sminkad och lär mig hur jag ska sätta schalen. Det ska bli skoj. Min sköterska hade gått den, just för att hon skulle kunna berätta om den för oss patienter.

Jag kan få värk i hela kroppen, som går över efter några dagar. den beter som som influensavärk. Men det visar sig.



Dessutom vill jag berätta att jag varit i Skåne och haft några mycket trevliga dagar! Träffat min dotter och mina föräldrar.

Och träffat mycket goda vänner, och jag har turat! Ni som inte vet vad tura är....man åker fram och tillbaka med båten, Helsingborg-Helsingör. Dricker en öl, kaffe eller vad man vill Och åker tillbaka igen ....Så skoj det var!!

Och när jag skulle smsa hem till min sambo och skriver..."jag turar" Då skickade jag smset till min fd chef istället!

Så nästa dag svarade han...så trevligt!! Hahahahaha...men jag skrev och förklarade mig.....det var ingen fara med det, bara roligt tycker jag!

Alla jag har träffat och ätit god mat och umgåtts med i Skåne

...tusen tack för att ni finns!!! Tack vare ER kunde jag köra hem igen och fortsätta mitt sjukhusliv!!!

Här i Värmland är det höst nu verkar det som. Men solen kommer med jämna mellanrum....Ha det bra så länge allihopa....Stor Kram. Yvonne.