En händelserik dag!

Nu är jag på G! Åkte trött i ögonen tidigt som tusan till Karlstad idag....IGEN! Och för första gången mina vänner, körde jag till Karlstads sjukhus själv! Jag har kört innan, men då har jag haft min sambo med mig.

Men idag var jag själv som sagt. Klockan nio skulle jag var på bröstenheten och bli emlad. Ingen rör mig utan att emla! Jag har blivit så känslig. Jag som inte är gnällig annars. Men dessa tjocka nålar, jag står inte ut bara!

Nåväl. Margaretha tog emot mig. Hon jobbar med min sköterska Pirjo, men Pirjo har semester. Så det gick ju lika bra.

Fick lägga mig på britsen. Och blev emlad lite sparsamt. Inte alla som vräker emla över hela icke bröstet. Men Pirjo gör!! Hon riskerar inte höra att det gjorde ont fler gånger:))

Margaretha tog en kort kaffepaus, och jag låg och räknade prickar i taket så länge. Det måste ju gå några minuter, för att det ska verka. Efter cirka tjugo minuter kom hon tillbaka....Och satte nålen på plats i mitt stackars sår. Och tömde mig på 1dl.

Hur många gånger ska jag hålla på och tömma detta, undrade jag? Ja sa hon, fem tio femton. Det är så olika.

Men en vacker dag, då bara stannar det upp, sa hon. Det kommer jag också att göra, sa jag. Av ren förvåning!

Jag fick en penicillintablett. Bara en, som jag tog på plats. Endast för att det var  FJÄRDE gången jag tömde såret!

Sen sa vi hej, och jag travade iväg. Till ONKOLOGEN.....där skulle jag ju vara direkt efteråt, vilken tajming!

Den dörren har jag blängt på länge...ONKOLOGEN.....

Men jag gick in och satte mig i ett litet väntrum. Bara ett par stycken till var där. Efter en liten stund kom min läkare, som heter Susanne.Och ropade mitt namn på ren skånska!! Tjohej!

Va sa jag, en skåning till :)) Ja sa hon, vart kommer du ifrån? Helsingborg...och du? Samma här!!

Så när jag landat  i hennes stol så kan ni ju själv räkna ut hur pratet gick dom första minuterna! Roligt :)

Sen berättade Susanne....att eftersom mina cancerceller fanns lite här och var i bröstet innan operation. Huvudtumör och minitumör.....så tyckte hon om jag var med på noterna, att cellgiftsbehandling kunde vara en bra ide att ta till med.

Och eftersom jag är så mentalt förberedd, så hade jag inget att invända. Hon var mycket saklig. Och det gillar jag. Då bad jag om ett intyg, så jag kan om jag behöver åka sjukresor. Och det fick jag.

Jag frågade om mina prover som jag tagit på vårdcentralen förra veckan, och dom var perfekta!

Jag fick sätta mig på britsen, klä av mig och hon inspekterade.  Jag har en bred röd rand runt det som varit bröst. Och jag frågade vad det var? Hon förklarade att det var irritation i vävnaden. Okey, det kan man ju stå ut med....

Kände på mitt bröst och lyssnade på hjärta och lungor, det var bra. Tog blodtryck...det var 120/70. Perfekt! Och mitt blodvärde sa hon var 140...bättre kan det knappast bli :)

Sen kände hon i armhålorna, utanpå halsen.....thats it!

Hon skickade ett recept på cortison. Det skulle jag ta enligt ett schema. För att förhindra allergiska reaktioner vid dom första tre behandlingarna. Hon berättade även om cellgiftet jag skulle få. Och hon sjukskrev mig till årets slut. Som med all säkerhet kommer förlängas. För utvilad och i form bara för att behandlingarna slutar där, det är man ju inte!

Också pratade hon om biverkningar vid cellgiftet. Illamående som dom flesta vet. Trötthet...urk! Och håravfall.

Jag kände mig rätt mätt sen. Egentligen skulle mina behandlingar sätta igång redan på torsdag i denna veckan. Men jag bad att få skjuta upp det till onsdag nästa vecka. Jag ska nämligen ta mina sista krafter till att åka ner till Skåne. Titta till föräldrarna lite. Och krama om min dotter. Innan skiten sätter igång....

Så vi sköt  på eländet....onsdag den 20e...får jag en piccline i armvecket, berättade Susanne. Den är 20 cm. Och skall följa armen invändigt, fram till hjärtat. EMLA tjoade jag! Jadå, ingen risk, sa hon. Du ska bli bedövad. Både i nålsticket och i skinnet....

Och redan samma dag, tre timmar senare ska jag få min första behandling.....

Så nu har jag fullt upp. Och har redan tagit reda på vilken frissa som har peruker, som jag kan gå till. Dvs landstinget har ett avtal med.....det blir rekvisition.

När jag kom hem ringde jag den frissan. Och sa mitt ärende...jag fick komma och leta peruker i mellantiden den tjugonde....dvs mellan nålen och behandlingen...

För jag ska ha fixat allt vad det gäller håret. Sen ska jag hem och raka av det jag har på huvudet. Vill inte vara med om att det faller av mig tuss efter tuss...

Jag tog en kopp kaffe och en macka efter onkologbesöket. Tyckte jag behövde det. Kollade runt lite när jag fikade.  Mina ögon hamnade på en kvinna i min egen ålder, satt och fikade med sin väninna. Totalt avsaknad av hår på huvudet var hon....Skallig och fin! Och det var faktiskt snyggt....nä tro nu inte att jag tycker att det ska bli varken mysigt eller snyggt att vara skallig. Men ju mer jag studerar, ju mindre "farligt" blir det att vara skallig. Det är en process.

Jag menar att amputera bort ett bröst...och sen håret faller. Det är två stora identiteter som man mister. Snacka om sorgearbete.....men som jag sagt innan. Människan är bra töjbar!

Så jag ska försöka få ett fint svall. Behöver inte alls se ut som det jag har idag. Förresten, jag tappar massor av hår. Men det har jag pratat om innan...det har sina förklaringar.

Och jag kan få svallet tillklippt av frissan som har perukerna, om jag vill.

Nu ska jag vila.....och imorgon åker jag till Skåne. Sen hinner jag bara hem, sen kör allt igång.

Så vi hörs när jag är hemma i Värmland igen. Tills dess...tack för att ni orka läsa mitt gny och gnäll!

Idag har vi fint väder i Värmland. Stor kram. Yvonne.