HEMSJUKVÅRDEN VAR HÄR!

Det har nu gått en vecka efter behandlingen. Och jag har inte mycket minne utav dom dagarna mer än ett stort kaos!!

Fick ju nytt cellgift, och var medveten om att det ger illamående. DET GJORDE DET!

I fyra dagar låg jag och försökte stå ut i denna äckliga känsla...............Men det gör man ju. Finns ingen återvändo. Och på söndagen så pallrade jag mig upp ifrån sängen. Och tog mig till soffan! Vilken prestation!!

Kände att jag måste bara.....för på söndagen var det dax för den fantastiska sprutan! Sprutan som skulle bilda nya vita blodkroppar, ge mig nytt immunförsvar och jag vet inte allt! Jag var rädd för att ta den, jag visste att man kunde sluta andas av den (varför ges den inte på sjukhus?).

Men efter mycket filosoferande hit och dit så tänkte jag att sambon får väl skicka iväg mig om jag håller på att ramla av pinnen.....

Så ordentlig som jag är så tog jag sprutan och laddade in den långa nålen i min goa muffinsmage!!

Det var nummer ett! Nu återstod bara sju sprutor! Jag slutade inte andas. Men efter en liten stund började denna äckliga spruta ge mig några förfärliga biverkningar. Huvudet blev alldeles kallt, benen vek sig jag kunde inte längre gå. Jag såg knappt och hörde dåligt, sämre än vanligt. Min kropp förflyttade sig utanför mig, på något konstigt sätt. Och ingen i världen skulle kunna be mig medverka till en rörelse, det var jag inte förmögen till!! Armarna trillade ner jäms sidorna, lyfte jag armen så hade jag träningsvärk en halvtimme efteråt. Och likadant med benen. Man kan säga att jag blev totalt utslagen!!

Så ifrån att må bättre ifrån illamåendet, så gick jag till att må skitdåligt igen!! Ännu sämre med andra ord,

Jag blev jätteledsen. och trött. Ville bara slippa allt, ge upp! Jag kapitulerade. Det ska inte så mycket till i det läge jag befinner mig, för att allt ska rasa, men detta var verkligen mer än vad jag orkade med.

Plötsligt  fick jag en jättesmärta i nacken och ryggen! Och en brinnande huvudvärk. Så min sambo var snäll och masserade mig en hel timme, innan skiten släppte tillsammans med värktabletter!

Jag gick och la mig. Sov som en stock hela natten. Och vaknade jättekonstig på måndagsmorgonen. Ringde till mottagningen och fick inte tag i någon först. Men jag hade lite mer kraft så jag gav mig inte, tänkte nu ska dom få höra!

Så långt om länge så fick jag tag i en helt annan sköterska, för min som alltid ska vara tillgänglig (eller hur) var ju inte där såklart!

Sköterskan var snäll och lyssnade. Hon berättade för mig att folk kommer med ambulans till sjukhuset efter en sån spruta ibland.....för dom blir så rädda och vet inte vad som händer!!

Jag sa att jag tar den inte!! Jag har sju dagar kvar, jag dör!! Och hon sa att det var självklart mitt val. Och det verkade inte som det gav mig någon livskvalite´.......

Hon lovade att min sköterska skulle ringa mig dagen efter när hon var tillbaka. Och hon sa även att i vissa fall när värdena är dåliga och patienten inte tar sprutan av någon anledning, då kan man ge antibiotika!!

Nu är det så att mina värden är ju kalasbra!! Så jag begriper inte vad dom älter om.....

Nästa dag mådde jag ytterligare lite bättre, då höll skiten på att gå ur kroppen....men jag var fortfarande inte bra.

Min sköterska ringde. Och man märkte direkt att jag var obekväm, som inte gjorde som jag var tilltalad. Det togs ingen hänsyn till hur dåligt  jag mådde....

Men hon skulle prata med läkaren, och kanske höra av sig igen. (hur vore det med lite empati, hur är det med dig, kan jag göra nåt annat för dig)

Jag var faktiskt inte bara knäckt av sprutan utan hur kallt man behandlade mig. Jag mådde ju som en stor skit, och behövde lite mänsklig omtanke. Allt det som jag ger och alltid gett mina patienter och medmänniskor. Jag behövde få lite av den kakan själv nu också!!

Jag insåg att eftersom jag inte kunde gå ut, så skulle jag inte kunna ta mig till vårdcentralen på onsdagen. SÅ jag ringde min underbara undersköterska. Hon fattade direkt!! Äntligen en medmänniska!!

Jag grät av lycka för att hon ville lyssna.......Självklart ska vi fixa detta sa hon! Jag ringer kommunen så kommer dom hem och spolar din piccline!! Du är ju vår VIP kund!! Dom ska man vara rädd om sa den underbara människan!

På eftermiddagen ringde min sköterska igen ifrån cytostatikamottagningen. Då sa hon att läkaren tyckte absolut jag skulle ta alla sprutorna....men då fick jag spel!! Så jag sa NEJ så det hördes till Småland säkert!!

Okey okey sa hon! Jag säger det till doktorn så tar vi nytt beslut vid nästa behandling................GRRRRRRRRRRRR

Jag har en stor klump i min hals som sitter kvar som biverkning. det är uräckligt!! En stor sak som är svår att komma  förbi för maten, när den ska ner.

Så kom då onsdagen, igår alltså! Och klockan elva så kom det en trevlig distriktssköterska som då spolade MR Piccline! Och det var underbart att bara få luta sig tillbaka och låta någon annan få ta över!

Det som gör mig mest ledsen och uppgiven. Det är när jag tänker på alla dom som varken vågar eller orkar säga ifrån! Det gör egentligen inte jag heller. Men eftersom jag blir så dålig av skiten dom ger mig, så strider jag ju för att inte behöva ta det som inte är för mig livsviktigt! Cellgiftet är livsviktigt. Jag tar smällarna. Men när man googlar tex på sprutan, så ger det mer biverkningar än nytta............

Idag är jag ganska "bra". Så bra som jag förväntas vara i denna situationen. En vecka efter behandling. Sitter vid köksbordet med tända ljus, en kopp te och bloggar. Munnen full av svamp, och andra ställen med :))))

Men vad gör väl det om hundra år!!

Här är det fruset på marken idag! Ha en bra dag alla! Stor kram Yvonne.

Pest eller kolera!

Nu är jag uppe ur sängen! Jag däckade samma dag som jag fick mitt cellgift! URK!

Jag for runt på Karlstads sjukhus i onsdags och hade inte mindre än tre besök framför mig!

Först var det bröstmottagningen. Nu skulle det tömmas! Och mina prover var ju tillräckligt bra, för dom var tagna i måndags inför cellgiftsbehandlingen. Så den rundan till provtagningen slapp jag!

Så det blev ett besök hos Margaretha som emlade och vi fick vänta i väntrummet, som vanligt!
Men det gick bra, och efter tio minuter så fick jag komma in och äntligen tömma bröstet (icke bröstet).

Också två fantastiska tabletter, antibiotika, som skulle ta bort infektionen, ifall det nu skulle komma någon. Som samtidigt var ett hot emot min svamp..ÖRK!!

Men jag har ingen svamp fått, så jag ska inte klaga! Och så blev det då en deciliter i tömningspåsen, fast jag trodde det skulle varit jättemycket mer efter en och en halv månad! Hoppas det var den sista gången nu.Nu var det den sjätte gången jag tömde!!!

Vidare till min läkare Martin, också han ifrån Skåne, precis som Susanne som jag träffade i början av min cellgiftsbehandling. Han jobbar på Malmö allmäna sjukhus tre dagar i månaden,och i Karlstad en vecka.

En mycket trevlig människa helt klart kunnig! Han gick igenom mina värden. Hur dom legat under min behandling. Och förutom "dippen" jag hade då jag inte fick någon tömning. Så har mina värden varit perfekt!

Men han tyckte ändå att jag skulle ta sprutorna jag skulle få med mig hem nu. Dom skulle stödja mitt immunförsvar. Och dom är inte utan biverkningar! Tyvärr! Värk och illamående bla. Och jag som får alla biverkningar är riktigt skraj för vad som komma skall!

Men vi kom överens om att jag skulle ta dom. För annars kan jag bli sjuk rejält. Lunginflammation, feber osv. Och jag kan få uppskjutet min behandling. Dvs jag blir inte klar i december. Och det vill jag ju inte riskera!!

Men idag när jag sitter här lite halvt livlös efter 4 dagar i sängen med hemskt illamående. Så är jag inte längre säker på vad jag varken vill eller orkar med, när det gäller mina sprutor. Eftersom mina värden varit så bra hela tiden!!

Men då tänker ni säkert...TA DOM!!!  Och jag ska ta dom. Jag bara samlar mod :)))))))
Vi ska träffas igen, käre Martin och jag och sambon! Och stämma av hur min framtid ska se ut. Och det blir ju mer sjukskrivning efter jul, så får vi se hur seromet artar sig. Och sen ska jag ju lugnt och fridfullt ta plats i arbetslivet igen ett par timmar om dagen till att börja med. Men en sak i taget.....

Nu ska jag först repa mig efter detta....

Efter att pratat med Martin, så blev det cytostatikamottagningen! Och min sköterska Fotini!

Nytt cellgift. Tre påsar.Varvid två som ska in i blodet. Och det tar ungefär en timme, lite till.

Jag blev trött. Ville egentligen bara sova. Men jag höll mig vaken. Och vi, jag och sambon löste lite korsord. Och jag språkade med en go sköterska om hur det var när vi var nya undersköterskor...året var 1983!!! Det var grejor det!!!!

Hem och sen började eländet! Ner i sängen och äta cortison och Pimperan. Allt för att må så "bra" som möjligt!

Men fy vad jag mått kass!! Örk! Men jag kämpar på. Idag har det slunkit ner lite skorpor med lite smått och gått på. Och jag har ändrat läge ifrån sängen till soffan!

Im still going on! Och nu ska jag bara ladda för dom jäkla sprutorna med....

Önskar er en go söndagskväll. Stor kram. Yvonne.

Nya tag igen!

Nedräkningen börjar! Nu har 21 dagar gått och fjärde behandlingen står för dörren!

Jag har bestämt mig för att det ska gå bra och alla mina sura miner är utsuddade!

Jag ska fixa det! Jag får väl spy lite om det behövs. Och ha lite ont här och var. Men nu orkar jag inte oroa mig mer för biverkningarna!

Idag har jag varit och tagit prov inför dagen D! Och ännu har ingen sköterska ringt och ställt in.
Är inte värdena bra, så får man ingen behandling. Men det verkar som det ordnar sig.....

Så jag passade på att återigen ringa bröstmottagningen i Karlstad. Och fick en tid tidigt på onsdagsmorgon!

Ska vara där klockan nio. Till onkologläkaren klockan tio. Och slutligen då cellgift klockan elva!

Jag är svullen och har problem med att stå och gå. Dom vattendrivande tabletterna gör inte mycket nytta, så det ska jag prata om på onsdag!

Men jag har humöret kvar, och jag har så mycket att göra med mina föräldrar. Så jag glömmer mig själv lite.

Kanske både bra och dåligt. Men jag känner när jag ordnar och grejar för dom att jag är still going on!

Pappa har ett digert arbete. Och jag har tät mejlkontakt med mammas doktor, som både lyssnar på mig och dom, och hjälper till så gott han kan. Hennes sjukdom är hemsk! När allt är som jobbigast, så ringer hon och är precis som vanligt! Och då vet man inte om man ska skratta eller gråta! Skratta för att man blir så glad över att höra sin mammas gamla vanliga röst och takter. Gråta för att man vet att det är just det  här man saknat så mycket! Och det är just det här som snabbt som ögat just nu försvinner. In i dimman går hon och kvar finns bara en människa man knappt skådat maken till! Usch!!

Och jag vet att jag ska tänka på mig själv nu. Men det hjälper faktiskt också att få känna sig lite nyttig!
När min mammas hemvård ringer och behöver mig, eller något i den stilen. För jag går ju bara här hemma i min egen "dimma". Och undrar hur det ser ut där ute.....

Nåväl. Jag och sambon har varit i Dalarna. Det var underbart! God mat och god sömn. Vad mer kan man begära....inte minst en underbar natur. Vi gjorde inget speciellt. Vi hade bestämt sedan länge att detta skulle vara en av våra morötter att ser fram emot. Och det blev så himla trevligt med!

Vi är duktiga på att ha trevligt! Och innan vi var framme i Dalarna så tog vi oss en sväng inom lite affärer och shoppade loss lite :))))

Nu får ni ha det så bra, så hörs vi när jag kommit ut ur min "dimma" igen!

Stor kram. Yvonne

Ingen tömning!

Först och främst måste jag säga att GUD VAD FIN HÖSTEN ÄR!

Alla vackra färger! Jag kan inte se mig färdigt på dom!

Och så vill jag tacka min fd svägerska Anna för dom fina mössorna! Dom har jag varje dag när jag är ute i skogen.
Hemma har jag inte peruken på mig. Jag har fullt av utslag i huvudet och på halsen efter cellgiftet.
Och då är det skönt att lufta skallen.

Senaste veckan har varit tuff återigen, efter behandlingen! Munnen full av svamp, ont i hela kroppen. Naglarna håller på att ramla av på fötterna och det gör hemskt ont! Jag fjällar även på fötterna.

Tröttare än tröttast är jag. Och har svullnat i hela kroppen. Så nu har jag fått vätskedrivande, och det har gjort susen! Jag fick en stor jättemage, som jag blev helt orörlig i, den tryckte på diafragman. Så jag kunde knappt röra mig alls. Samtidigt har jag inte tömt mitt "icke bröst". Och skulle ju iväg för att göra det som jag skrev sist. Men när proverna var tagna, och jag även var emlad, så blev det inget med det!

Mina prover var så urkassa och körda i botten, så dom vågade inte sticka mig i såret alls! Och det förklarar ju varför jag var så urbota trött. Jag trodde jag skulle svimma när jag gick omkring på sjukhuset från plats till plats! Å andra sidan var jag ju på rätt ställe för att dimpa i golvet :)))))

Så jag hade bara att vända om och köra hem igen! Ska höra av mig till dom igen sa dom i denna veckan som kommer, så får vi se.......

Häromdagen var jag så trött så jag orkade knappt andas, och låg bara på soffan som en utslagen padda!

Men....så fick jag healing......och jesus så skönt! Det fick jag i fredags, och igår kändes det nästan som vanligt! Vilken underbar känsla!!

För det första så sov jag en hel natt, och vaknade inte förrän halv tio nästa morgon, med "filten i örat"....

Tänk att få känna sig utsövd! Och igår kunde jag vara ute hela dagen. Jag tog fram min cykel, eftersom jag har lite svårt att gå...tänkte jag måste prova. Har inga muskler i vare sig armar eller ben.
Och minsann......cyklade en bra bit i skogen med Dennis (min cocker). Och han sprang och var jätteglad, och jag med! Yeees! Inte för långt, för då orkar jag inte hem igen.

Och gjorde om samma sak på eftermiddagen! Vilken känsla.....och jag satt ute och njöt av vädret, och klippte av Dennis den tjocka pälsen, klippte klor och badade honom......vilken energi jag hade! Och vilken känsla att kunna göra saker......och inte ha ont i benen när jag vaknar utan orka planera lite för dagen!!

Man tar ju för givet att man ska kunna gå stå cykla och göra alla saker som är vanligt förekommande. Men jag måste numera planera så jag inte brakar. Orkar jag gå endast hundra meter, då är det viktigt att jag går femtio åt ena hållet och femtio tillbaka. Annars blir jag bara kvar åt ett håll. Finns ingen kraft över huvud taget kvar!

Igår tog jag mig mitt första bad här hemma på år och dar med! Kroppen värker och skriker. Och jag har länge länge tänkt att jag ska bada. Men alla i vården har bett mig vänta, med tanke på alla infektioner jag har och kan få! Men igår tänkte jag...NU SKA JAG BADA! Och det var himmelskt!

Jag fyllde karet med olivolja till min uttorkade kropp. Och jag njööööööt i fulla drag! Visserligen löstes mitt plast över picclinen upp litet, men jag hade mer hemma så det var lätt fixat.

Och idag har jag tänkt att jag ska försöka mig på en runda med cykeln igen....få lite kraft i benen......

Jag har utvecklat en ångest emot cellgiftet. Jag mår väldigt dåligt varje gång jag ska iväg och få det. Jag är superrädd för att bli sjuk och sjukare......jag är nog en av dom som blivit ganska hårt drabbad av det.

Nästa gång jag ska dit, då ska jag prata med cancerläkaren först. Eftersom jag befinner mig i halva tiden.
Vad vi ska prata om det vet jag inte, men han ska få veta att det är och har varit ett helvete med det jävla cellgiftet!

Jag vet att jag får det för den goda sakens skull, kanske är det cellgiftet som räddar mig. Men fy för tusan vilket jäkla elände! Tur jag inte visste vad jag skulle gå igenom!! Jag har inte många bra ord över för det, mer än som sagt att att det kanske räddar mig, och det är ju inte illa :))))))


Jag måste ju säga att jag längtar ut! Ut ibland folk. Men jag kan ju inte. Jag är grymt infektionskänslig. Men det är tyst här hemma. Telefonen har allt eftersom tystnat. Är man rädd för att störa mig? Säga fel saker eller vad händer med människor? Visst är jag trött och ibland är det skönt att det är tyst, men jag längtar efter skvaller :))))) För här är väldigt tyst! Men så är det nog. Många känner nog att det blir för nära, någon som är så sjuk kan beröra. Och det är nog rätt vanligt att telefonen tystnar. Många tycker nog det är svårt med en som har cancer att det kan ju även hända dom, därför är det lättare att utebli.

Och få nu INTE dåligt samvete ni som brukar höra av er, utan jag menar bara allmänt. Den där rädslan som kommer när någon mist någon eller är sjuk i en cancersjukdom. Den är så tydlig. Jag dömer ingen, men telefonen är väldigt tyst!

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen....några faller ifrån och några man inte anat kommer till! Och så är det nästan alltid i traumatiska situationer.

Sen har jag personer som tar hand om mig själsligt! Och utan dom vet jag inte om jag klarat denna resan. Som ger mig påfyllning av energi, som finns där hela tiden och ger mig hopp.

Jag är ju en utåt stark människa. Och jag tror att det både skrämmer och imponerar. Men få känner mig på riktigt. Och det kan ju var både för och nackdelar. Eftersom man tror att jag klarar mig ....jag är ju så stark!

Men även den starke behöver respons! Och ingen ser mer än min sambo vart jag lägger mina innersta känslor.

Jag behöver uppmuntran och peppning precis som alla andra. Jag har dödsångest och förtvivlan precis som vem som helst. Jag sover inte en hel natt oftast, jag har tusen tankar i mitt huvud. Och sist men inte minst...jag älskar små presenter som kommer med posten!

En del har skrivit och bett att få min adress för dom ska skicka små presenter.....det gör mig så glad!
Det som gör mig mindre glad är att dom kommer aldrig!

Tänk er....jag har massor av tid att gå här och vänta på den lille presenten.....och det kommer ingen......

Nu menar jag inte att det ska drälla in presenter, missförstå mig rätt! Men när dagarna blir till evigheter och man förgylls av att det ska hända något skoj! Då blir besvikelsen desto större när det inte blir så!

Nu ska jag passa på att tacka ER igen! Alla ni som gillar och kommenterar min blogg! Tusen tack! DET värmer! Alla goa kramar och ord NI skickar. Ni anar inte vad det betyder.

Jag kan även berätta att jag har i nuläget över 13 000 som läser bloggen, och det glädjer mig jättemycket!

Önskar ER alla en underbar söndag! Stor kram. Yvonne.

Nu är jag i halvlek!

En vecka efter behandling! Allting handlar just nu om var i behandlingen jag befinner mig! Det är min vardag.
Men jag har gjort tre och jag har tre kvar! Och nu byter jag dessutom cellgift med.
Jag ska istället för en påse cellgift få två nästa gång och jag ska ge mig en spruta i magen i åtta dagar.
Den sprutan ska jag börja med fyra dagar efter behandling och den ska bilda nya antikroppar.
Så det har med immunförsvaret att göra.

Jag blev lite dålig denna gången med. Och det har samtidigt säkert med att göra att vi miste vår store goe hund Rolle!

Alltid lika tråkigt när man ska behöva vara med om sådana saker. Men vi grät och reste oss igen Och tiden
får ha sin gång.......

För att jag inte skulle svimma denna gången så blev jag kvar i sängen och fick frukost där. Både lördag och söndag....lyx! Och faktum är att jag höll på att svimma när jag satte mig upp i sängen så det var ju tur att jag tänkte så långt :)))

Nu är det tröttheten och den äckliga svampen i munnen som är jobbigast. Och sedvanligt så tar det mig en vecka att komma tillbaka till en någorlunda vardag.

Idag ska jag spola "Mr piccline"! Vilken händelse.....och imorgon ska jag åka till Karlstad, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Måste tömma mitt "icke bröst"!!

Där är så mycket vätska nu så det ser ut som om ett nytt litet bröst börja växa ut...phu.....

När jag ringde och fick tid idag, så fick jag berätta för sköterskan hur det skulle gå till imorgon. Min egen Pirjo var inte där, tyvärr. Hon skulle vara borta hela veckan, typiskt!

Ja sa jag...du måste boka tid på lab för mig....jaså, sa hon....åh ge mig kraft! Också ska jag ha antibiotika efteråt....jaha sa hon.....också ska jag emlas först.....jaså???

Ja det blir säkert jätterörigt, men det tar vi imorgon!

Även om jag är sjuk så händer det ju saker runt om mig med. Som att min mamma också är dålig. Jag har skrivit om det någon gång förut. Hon har nu fått sin diagnos Alzheimers. Och alla som vet vad det innebär, vet också att det är ett heltidsjobb för anhöriga. Men jag ska inte gå in på detaljer när det gäller mamma.

Men jag kan ju säga som så, att även det är en sorg för mig som är barn. In i sin dimma går hon med alla minnen som vi har tillsammans........Som bara hon och jag kan prata om.

Jag vill ju göra allt jag kan för henne. Och det är ju tur att jag är undersköterska själv. Så genom telefon och mejl, kan man få gjort mycket. Hemvård, färdtjänst läkarbesök osv.  Jo jo...nog finns det att göra :)))))

Idag blir det joggingbrallor och jacka. Allting sitter hårt på min kropp. Och jag känner mig som en Michelinigumma!! Svullen i hela kroppen och det är jättemysigt! Det hör till om man har otur....även en himla klåda på min kala jässa. Så där smörjer jag lite cortison emellanåt.

Jag längtar som bara den tills att  alla behandlingar är över....himmel vad jag ska fira då!!

Nu får nu ha det bra i kalla höstvädret. Stor kram. Yvonne.

Älskade Rolle!

Vår älskade Rolle finns inte mer. Saknaden är så total och tårarna vill inte ta slut.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Idag är det tredje dagen efter cellgiftet.

För att inte riskera något så tog vi frukost på sängen och jag slapp svimma vid köksbordet.
Tittade på tv samtidigt och försökte börja dagen så bra som möjligt.

Än så länge är det lugnt. Men jag är svullen i kroppen och inget passar mig just nu. Man kan bli så av cellgiftet.

Jag är full av sårvätska i "icke bröstet". Och måste nog ta tag i det, eftersom det är en viss nivåskillnad på "brösten"nu.

Ja det var ungefär vad jag har att säga idag. Jag är inte riktigt på humör som ni nog kan förstå.

Kram. Yvonne.