När jag var opererad så sa doktorn...nu är du klar! Och när jag hade fått sista cellgiftet så sa den läkaren att...nu är du klar! Men inte fanken är jag klar! Det är egentligen nu det börjar. Vägen tillbaka till livet....
Genom min fantastiska kurator har jag kunnat sätta ord på den bubbla jag befinner mig i.....jag är inte klar!!
Det är som att förlora en nära anhörig, vän. När begravningen är klar, då är det dödstyst!!
För alla tror att man är "klar"!! Men det är ju då man behöver människorna runt omkring som mest.....
Och här är dödstyst.....
Jag var i veckan hos sjukgymnasten Maria. Och jag ska få gå två gånger i veckan och bada i varmvattenbassäng. Det ska bli ljuvligt!!
Lite gymnastik i bassäng är bara nyttigt. Skulle gått idag. Men jag var och tömde mitt "ickebröst" i tisdags.
Så för att inte få infektion, blir det inget bad förrän på måndag.
Icke bröstet ja! Hade tagit bild för att visa er, men datorn strulade och jag kunde inte lägga in bilden. Det kommer så småningom. En bild på påsen med klargul vätska som kommer troget och lägger sig i sårhålan.
Det var åttonde gången jag tömde. Och nu börjar läkarna dra öronen åt sig. Det verkar som jag ska få en operation till sommaren, enbart för att skrapa i sårhålan. Så att vätskan försvinner. Man kan likna det med ett sår på kroppen som inte läker. Det bildas en jättetjock ruva ovanpå allt, men undertill står det var och pulserar....
Jag känner också att jag vill bli av med skiten. Det hjälper inte att emla längre. Det är segt som tuggummi under huden och i sårhålan, när min sköterska ska igenom med nålen. Och det gör j.....t ont!!!!
Men man har väl seglat! Så jag håller till och biter ihop!
Jag är såklart jättetrött.....och trött på att gå hemma.
Men jag har ju ett par föräldrar som behöver mig i Skåne.....så jag åker fram och tillbaka.
Är väldigt rädd för att bli sjuk av att stressa med den biten med. Men dom behöver mig och ingen annan än jag kan hjälpa dom. Och självklart gör jag det. Jag har bara ett par föräldrar :))))
Mamma är ju i sin situation, och stoppmedicinens verkan börjar ta slut. Och min pappa blir yr av att vara ledsen. Så jag har skaffat all hjälp i världen som dom kan få. Mycket man kan göra på distans!
Jag tycker hemskt synd om de gamla och människor som inte kan klara sig själva. Skulle jag inte hjälpt mina föräldrar så hade både Kronofogden och vräkning stått för dörren.....ingen bryr sig!
Jag sliter hårt med vikten! Det går väldigt sakta, men det går.....även om kroppen fungerar lite annorlunda just nu. Den är seg och inte så samarbetsvillig som vanligt. Men lite hjälp av vätskedrivande och ett sunt ätande så rör nålen sig på vågen neråt, sakta men säkert :)))))
Vädret gör att jag inte kan gå så långa sträckor, plus min dåliga kondition. Så jag kämpar med minst en kilometer om dagen......även om det ska bli mycket mera!
Jag försöker att ta det lugnt. Och jag orkar fortfarande bara med att göra saker halva dagen, sen är jag totalt slut! Men tom ett besök på sjukhuset kan pigga upp nu för tiden, för då händer det i alla fall något!
Håret är väldigt mörkt och växer fort! Det är så skönt för då slipper jag frysa så om huvudet :))))
Och det fortsätter snöa som bara den, att ibland undrar jag
om jag kommit till Sibirien! Men det är väldigt vackert och jag har sällan skådat så mycket snö :))))
Jag har börjat äta Tamoxifen, vet inte om jag sa det. Antiöstrogen som ska ätas i fem år. Och biverkningarna hittills är att jag på kvällarna har samma värk i kroppen som när man ska få influensa. Men än så länge är det inte så farligt och har släppt till dagen efter. Så jag ska inte klaga ännu!
Jag har inte kört igång mitt mediala ännu. Och ni som undrar ska veta att jag kommer att säga ifrån när jag känner mig stark nog att börja så smått. Men visst längtar jag med efter det :))))
Nu får ni ha det så bra alla......så hörs vi snart igen! Och glöm inte att leva.....och göra roliga saker!
Stor kram. Yvonne
