Nu kör vi!!!

Dagen idag har varit tuff! Ärlig men tuff! Har varit på ett läkarbesök som jag trodde var det sista. Men det
kommer ytterligare ett till. Innan jag körde iväg så hade jag skrivit en liten lapp. Med frågor som jag ville ha svar på eller diskutera.

Läkaren skulle jag träffa på cytostatikamottagningen. Och jag visste att det skulle vara en kvinnlig. Mer visste jag inte. Man har inte samma läkare, så som jag sagt förut så var det tredje läkaren jag träffade under cellgiftstiden. Alltså under 18 veckor!

Jag satte mig i väntrummet. Tvn var på och sände ett reprisprogram ifrån "Gokväll". Och i detta avsnitt handlade det  om cancer....märkligt nog....

Jag tog en tidning och riktade uppmärksamheten på den istället. Efter några minuter kom det en liten kvinna i trettioårsåldern, med ljust krulligt hår och ropade mitt namn. Min läkare! Följde med henne in på hennes rum.
Och vi satte oss ner. "Hur är det med dig? frågade hon. Herregud, någon som bryr sig! En läkare som bryr sig! "Idag är det bra" sa jag. "Men det är ju dagen innan behandling, och då mår man ju som bäst".
"Ja jag vet" sa hon och log. "Hur har cellgiftstiden varit"? Piss sa jag! Det värsta jag varit med om! Och kan ni tänka er! Hon nickade och lyssnade.....jag blev häpen! Äntligen har jag någon som tittar mig i ögonen och lyssnar på mig!

"Orkar du med dom sista två behandlingarna"? frågade hon. Nä egentligen inte sa jag. Men jag måste väl.....

"Jag ser att du haft alla tänkbara biverkningar man kan ha", sa hon. Ja det kan man lugnt säga, sa jag.
Och så sa hon att......din tumör var liten, knappt en centimeter, men den har hög återfallsrisk!!!!!

Det var rena magplasket! Det var just det jag var rädd för att få höra, men helst velat slippa höra det.
Samtidigt var jag jäkligt glad över att hon var så ärlig. Nu kör vi sa jag! Berätta nu vad du har för erfarenhet av de här lömska tumörerna! Hur rädd ska jag vara??? Jag är ärlig sa hon. Ska du ha förtroende för mig så måste jag vara det. Och jag sa att det var ju precis det som jag efterlyste. Och så berättade jag hur min läkare Lars på bröstmottagningen, blev en politiker varje gång jag frågade om tumören Han bara pratade runt runt!

Du ska inte vara rädd sa hon. Så länge vi har dig i våra klor. Men när du inte är inne i vården längre, så ska du vara obs på skelettvärk! Ja det är ju lätt sa jag! Jag går ju hela tiden runt med värk, eftersom jag har en gammal scolios, och försvagad vänstersida som jämt värker.

Det ska vara en sorts värk som du inte är van vid sa hon........

Och just i det läget då, så blev livet väldigt uppenbart. Kort, och uppenbart.......

Så pratade vi om min kommande behandling. Och det är ju som ni vet bara två gånger kvar. Och min läkare sa att hon kunde dra ner styrkan till 80%. Först sa hon 75, men sedan ändrade hon sig.
"Du har haft en väldig tuff tid nu och en tuff behandling" sa hon. Och jag kunde bara hålla med.

Jag sa att hon fick bestämma, för jag var villig. Det viktigaste för mig var att hon tog mig på allvar. Och det gjorde hon med råge! Jag var så tacksam!

Och i din journal så har en annan läkare skrivit att du ska börja jobba i december, orkar du det????

Jag bara himlade med ögonen och sa det har jag aldrig nämnt över huvud taget! Yterliggare en människa som inte lyssnat på mig, därför en missuppfattning!  Jag vill helst var hemma januari ut och en bit in i februari. Min kraft kommer ju inte att flyga på mig precis.

Min läkare sa då att det var precis så hon också hade tänkt sig att det skulle vara. Och med tanke på alla biverkningar så behöver jag ta igen mig.....Skönt!

Samtidigt bad jag henne att hjälpa mig få en rehabtid på något avkopplingsställe efteråt. Och det skulle hon göra! Tänk vad lätt allt går när man vill samarbeta!

Jag frågade henne om jag kunde få mer vätskedrivande, men det kunde jag inte. För då fick vi börja ta speciella njurprov. Och det orkar jag inte. Två Impugan om dan får duga!

När hon hörde att jag är undersköterska så kopplade hon av lite och blev lite mer som en kollega. Det var skönt. Hon berättade om mina prover som var hur bra som helst. Och jag sa att jag tar inte fler sprutor. Inte alls!! Och vi pratade om biverkningarna på det. Hon sa inget utan bara skrev. Och jag sa att dom är enligt min åsikt helt avslutade för min del!!!!

Lyssnade på hjärta och lungor, tog ett blodtryck. Trycket var lite högt. Men jag har ju blivit minst sagt rund, och som hon sa det var ju inte konstigt det var högt med tanke på allt vi pratade om!!! Sant.

Picclinen fick sitta kvar. Ingen röntgen...phu!

Jag frågade lite om just cancern. Jag sa att ingen vågar prata om det med mig. Och hon nickade. Ja jag vet sa hon. Och det är märkligt. Jag sa att jag kommer aldrig mer ta emot cellgift! Hon sa att hon förstod och respekterade detta. OM jag skulle hamna i skiten fler gånger. Då vill jag ha livskvalite`, sa jag. Det har jag inte haft nu. Samtidigt har jag gjort det en gång, men det var mer än tillräckligt!! Jag har aldrig varit så sjuk i hela mitt liv sa jag! Hon nickade.

Du är ung fortfarande (jag tackade). Och du vet vad du pratar om sa hon. Jag respekterar dig och förstår dig mer än väl......

Jag vill inte dö! Men jag vill aldrig utsätta mig för detta igen! Jag är inte heller rädd för att dö. Men inte ännu.
Skulle jag få ett återfall. Då får jag ta det. Men jag siktar ju såklart på att bli bra, för alltid!

Döden är inte farlig. Men att pinas och ha ont...det ger ångest, tro mig!!!

Nu får du hålla reda på pattarna, skojade hon! Och ta väl hand om dig. För vi ska också vårda dig väl. Så vi slipper återfall. Och vi pratade om vilken sorts operation hon tyckte jag skulle ta, för att få ett nytt bröst.

Och jag sa att det bästa var den stora på fem timmar. Där man tar fett ifrån magen. Då kan du få av mig med, sa hon! För jag är som en björn. Jag äter och äter som om jag skulle gå i ide! Och så fortsätter jag äta, men går aldrig i ide!!! Hon hade humor den :))))))

Vi sa hejdå! Vi ses snart igen!

Jag var tvungen att ha en kopp te och en macka på detta. Tankarna snurrade i huvudet.....

För att inte säga när jag körde hem igen. Då virvlade dom runt uppe i päreskaftet rejält!!!

HÖG ÅTERFALLSRISK!

Jag har inte vågat tänka på det, men nu blev jag tvungen!

Gräset är grönt, men nu blev det grönare! Livet är skört, men nu blev det ännu skörare!

Nu kör vi!!!!


Ha en skön kväll alla! Stor kram. Yvonne