Innan sista eländet!

Vi har snö här idag! Och det vackert som ett vykort!

Jag var ute på stan igår. Skulle spola Mr piccline för sista gången på vårdcentralen. Och efter jag gjort det så tog jag mig en promenad. Det var jättejobbigt, men jätteroligt! Att få se människor och andas luft!

Jag är ju inte ute i affärer och liknande. Med risk för att bli sjuk, så är jag hemma förutom när jag är på sjukhuset. Blir jag sjuk så är det hopplöst att komma på fötter igen. Och jag riskerar att bli inlagd.

Så jag var en sväng ute i friska luften i alla fall! Och på vårdcentralen beundrade dom min peruk, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Och det är roligt. Den är verkligen fin, och verklighetstrogen.

Hemma är jag utan peruk. Eftersom cellgiftet och medicinerna för svampen ger mig utslag i hela huvudet.

Inte så vackert precis! Kliar som tusan!

Jag har varit jättesjuk denna gången. Inte förrän nu sista veckan som jag kommit igen lite. Och nu är det dags igen på onsdag! Sista gången! Men jag har det dock framför mig. Försöker att tänka på tiden efter. Även om jag vet att jag ska igenom helvetet igen.....

Jag är som en kalv på grönbete. När sista eländet är igenom och klart, så vill jag så mycket! Men jag orkar inte. Så kroppen ska få vila mycket. Jag ska åka ner till Skåne och fira jul med mina föräldrar. Och sen ska jag hem och vila vila.....Förhoppningsvis får jag min rehabilitering. Och däremellan ska jag promenera och försöka få upp konditionen. Kroppen är totalt utsliten. Och jag har just tappat en stortånagel. En av biverkningarna på cellgiftet.

Mycket har hänt under denna resan. Och jag har fått ett par uppenbarelser utav vad som varit meningen. En sak som jag redan börjat jobba med är min föreläsning. Den SKA jag ha! Jag ska ut i landet och berätta om min cancerresa. Och informera om både gott och ont. Den saken är klar.

Jag ska som jag kanske sagt innan börja jobba lite smått när jag orkar. Vet inte om det blir i februari eller i mars. det återstår att se. Men om jag får gissa så någon gång i februari. Hänger på min rehabilitering.

Och det blir ett par timmar till att börja med. En mix av vårdcentralen och hemsjukvården kommer det nog att bli. Kommer säkert att vara jättetrött i början. Och så ska jag bli medlem i Vikväktarna! Varje kilo som skiten orsakat mig ska bort!!!

Och sen mina vänner återstår min mediala verksamhet såklart. Mitt mediala har under denna tiden blivit skarpare än någonsin. Så det ska bli roligt att får köra igång igen. I väldigt lugn takt. Men dock.

Och jag ska inte jobba mycket i vården. Jag ska definitivt trappa ner nu när jag har "chansen".

Nu ska jag vara väldigt rädd om mig. Och istället jobba mer medialt när jag kommer igång igen.

Till sommaren ska vi resa, min sambo och jag! Vi har ju som bekant inte haft någon semester i år, och det är vi värda. Inte minst min sambo som står och har stått stadigt sidan om mig hela tiden. Han är guld värd!
Ingen dålig start vi fick. Och han har sprungit benen av sig för min skull, plus masserat min sjuka trötta kropp. Så snart är väl hans händer utslitna! Inte en gång har han klagat! Med ett leende på läpparna och alltid på gott humör har han servat mig med allt möjligt! En stor eloge till honom!

Men först gäller onsdag! Då ska giftet in en sista gång i kroppen. Och picclinen dras ut ur min arm! Skönt!
Då ska jag bada i vårt stora bubbelbad  när jag mår bra igen!!! Slippa tänka på att jag har en slang i armen...YES!!!!

Innan giftet på onsdag ska jag tömma mitt bröst, eller icke bröst igen!! För sjunde gången.....

Och efter sex veckor ska jag till min onkolog och stämma av med henne. Därefter är det inget mer förrän till sommaren. Om inte icke bröstet fortsätter fylla på sig. Då får jag ju gå och tömma såklart.

I veckan hade vi gäster! Det var urkul! Jag är socialt utsvulten!!! Så jag babblade säkert hela tiden och var så himla nöjd med dagen :))))))))

Håll tummarna är ni snälla för min sista behandling!

Stor kram till ER alla! Yvonne.

Tvi och ve och bedrövelse!!

Hemska helg!!! Fruktansvärd har den varit! Jäkla biverkningar. Och fortfarande sitter jag i sängen!!!

Illamående Hemska illamående! Och nytt gungfly i sårhålan. Eller icke bröstet! Eländes elände!!!

Trodde jag skulle sluppit bli så dålig.....ni skulle se mig. Jag har legat på sidan i sängen och ätit pyttesmå portioner av soppa och glass! Varför jag ligger på sidan?? Jo jag svimmar om jag sätter mig upp!!

Och aktern är så full av svamp så den är totalt oduglig att sitta på! Nu pratar jag klarspråk!!

Tycker fasligt synd om mig! Skulle varit iväg idag en sväng till Vårdcentralen och spolat Mr Piccline!

Men jag mejlade min snälla undersköterska som sa att jag skulle få någon annan på onsdag, men att jag
skulle komma då istället. Så jag tryckte på pausknappen!

Bara för att jag inte tar sprutorna som jag fick sist, så ska dom ta prov på mig och se  HUR dåliga värdena blir då!!

Knäpphöns säger jag bara! Jag kunde nekat, men jag hann inte. Så jag tar dom väl då......

Dom proverna kommer att vara urkassa på onsdag en vecka efter skitet. Och så får jag göra om det bara för det. Och så ska jag göra det igen två dagar innan sista cellgiftet! Men skit samma. Jag har ju inget bättre för mig!! När jag väl är på benen igen! Nu var det segt!!!

Örk och örk för att må såhär dåligt!!!

Och så fick jag reda på att sprutorna var billigt skit, så jag hade även där varit ett experiment!!

Jag var tredje patienten på rad, fick jag reda på. Som både blev sjuk och vägrade!!!!

Där hade faktiskt min sköterska på cytostatikan tagit mig i försvar! För dom ville både ha personnummer och ringa mig dom dårarna som inte visste vad tusan dom gav oss patienter!!

Men hon sa NEJ!! Och det hade jag med gjort, så det var ingen ide´. Men det var snällt att hon äntligen fattade hur illa företaget med sprutorna gjorde mig med flera........

Usch så bitter jag låter......men jag är såååååå gryyymt trött på detta nu!!!! Trött på att må dåligt och alltihopa!

Men jag hoppas att jag får åka iväg till Dalarna. Förr hette det "mors vila". Nu heter det rehab "mitt i livet"!

Spa lite massage god mat...yoga...promenader...och mycket mer...bla varmvattenbad...MUMS!!!!

En kurator ska hjälpa mig söka dit tillsammans med min goa läkare Golnar...ja hon heter så :)))))

I så fall får jag stanna där i en vecka ungefär. Och det skulle vara toppen! Kanske i Januari om jag har tur!!!

Ögonen vill inte riktigt, så det får vara bra för denna gången! En ekorre  leker utanför fönstret där jag ligger.

Sämre utsikt kunde jag haft!

Stor kram till ER alla som orkar läsa mitt gnäll! Yvonne.

Nu kör vi!!!

Dagen idag har varit tuff! Ärlig men tuff! Har varit på ett läkarbesök som jag trodde var det sista. Men det
kommer ytterligare ett till. Innan jag körde iväg så hade jag skrivit en liten lapp. Med frågor som jag ville ha svar på eller diskutera.

Läkaren skulle jag träffa på cytostatikamottagningen. Och jag visste att det skulle vara en kvinnlig. Mer visste jag inte. Man har inte samma läkare, så som jag sagt förut så var det tredje läkaren jag träffade under cellgiftstiden. Alltså under 18 veckor!

Jag satte mig i väntrummet. Tvn var på och sände ett reprisprogram ifrån "Gokväll". Och i detta avsnitt handlade det  om cancer....märkligt nog....

Jag tog en tidning och riktade uppmärksamheten på den istället. Efter några minuter kom det en liten kvinna i trettioårsåldern, med ljust krulligt hår och ropade mitt namn. Min läkare! Följde med henne in på hennes rum.
Och vi satte oss ner. "Hur är det med dig? frågade hon. Herregud, någon som bryr sig! En läkare som bryr sig! "Idag är det bra" sa jag. "Men det är ju dagen innan behandling, och då mår man ju som bäst".
"Ja jag vet" sa hon och log. "Hur har cellgiftstiden varit"? Piss sa jag! Det värsta jag varit med om! Och kan ni tänka er! Hon nickade och lyssnade.....jag blev häpen! Äntligen har jag någon som tittar mig i ögonen och lyssnar på mig!

"Orkar du med dom sista två behandlingarna"? frågade hon. Nä egentligen inte sa jag. Men jag måste väl.....

"Jag ser att du haft alla tänkbara biverkningar man kan ha", sa hon. Ja det kan man lugnt säga, sa jag.
Och så sa hon att......din tumör var liten, knappt en centimeter, men den har hög återfallsrisk!!!!!

Det var rena magplasket! Det var just det jag var rädd för att få höra, men helst velat slippa höra det.
Samtidigt var jag jäkligt glad över att hon var så ärlig. Nu kör vi sa jag! Berätta nu vad du har för erfarenhet av de här lömska tumörerna! Hur rädd ska jag vara??? Jag är ärlig sa hon. Ska du ha förtroende för mig så måste jag vara det. Och jag sa att det var ju precis det som jag efterlyste. Och så berättade jag hur min läkare Lars på bröstmottagningen, blev en politiker varje gång jag frågade om tumören Han bara pratade runt runt!

Du ska inte vara rädd sa hon. Så länge vi har dig i våra klor. Men när du inte är inne i vården längre, så ska du vara obs på skelettvärk! Ja det är ju lätt sa jag! Jag går ju hela tiden runt med värk, eftersom jag har en gammal scolios, och försvagad vänstersida som jämt värker.

Det ska vara en sorts värk som du inte är van vid sa hon........

Och just i det läget då, så blev livet väldigt uppenbart. Kort, och uppenbart.......

Så pratade vi om min kommande behandling. Och det är ju som ni vet bara två gånger kvar. Och min läkare sa att hon kunde dra ner styrkan till 80%. Först sa hon 75, men sedan ändrade hon sig.
"Du har haft en väldig tuff tid nu och en tuff behandling" sa hon. Och jag kunde bara hålla med.

Jag sa att hon fick bestämma, för jag var villig. Det viktigaste för mig var att hon tog mig på allvar. Och det gjorde hon med råge! Jag var så tacksam!

Och i din journal så har en annan läkare skrivit att du ska börja jobba i december, orkar du det????

Jag bara himlade med ögonen och sa det har jag aldrig nämnt över huvud taget! Yterliggare en människa som inte lyssnat på mig, därför en missuppfattning!  Jag vill helst var hemma januari ut och en bit in i februari. Min kraft kommer ju inte att flyga på mig precis.

Min läkare sa då att det var precis så hon också hade tänkt sig att det skulle vara. Och med tanke på alla biverkningar så behöver jag ta igen mig.....Skönt!

Samtidigt bad jag henne att hjälpa mig få en rehabtid på något avkopplingsställe efteråt. Och det skulle hon göra! Tänk vad lätt allt går när man vill samarbeta!

Jag frågade henne om jag kunde få mer vätskedrivande, men det kunde jag inte. För då fick vi börja ta speciella njurprov. Och det orkar jag inte. Två Impugan om dan får duga!

När hon hörde att jag är undersköterska så kopplade hon av lite och blev lite mer som en kollega. Det var skönt. Hon berättade om mina prover som var hur bra som helst. Och jag sa att jag tar inte fler sprutor. Inte alls!! Och vi pratade om biverkningarna på det. Hon sa inget utan bara skrev. Och jag sa att dom är enligt min åsikt helt avslutade för min del!!!!

Lyssnade på hjärta och lungor, tog ett blodtryck. Trycket var lite högt. Men jag har ju blivit minst sagt rund, och som hon sa det var ju inte konstigt det var högt med tanke på allt vi pratade om!!! Sant.

Picclinen fick sitta kvar. Ingen röntgen...phu!

Jag frågade lite om just cancern. Jag sa att ingen vågar prata om det med mig. Och hon nickade. Ja jag vet sa hon. Och det är märkligt. Jag sa att jag kommer aldrig mer ta emot cellgift! Hon sa att hon förstod och respekterade detta. OM jag skulle hamna i skiten fler gånger. Då vill jag ha livskvalite`, sa jag. Det har jag inte haft nu. Samtidigt har jag gjort det en gång, men det var mer än tillräckligt!! Jag har aldrig varit så sjuk i hela mitt liv sa jag! Hon nickade.

Du är ung fortfarande (jag tackade). Och du vet vad du pratar om sa hon. Jag respekterar dig och förstår dig mer än väl......

Jag vill inte dö! Men jag vill aldrig utsätta mig för detta igen! Jag är inte heller rädd för att dö. Men inte ännu.
Skulle jag få ett återfall. Då får jag ta det. Men jag siktar ju såklart på att bli bra, för alltid!

Döden är inte farlig. Men att pinas och ha ont...det ger ångest, tro mig!!!

Nu får du hålla reda på pattarna, skojade hon! Och ta väl hand om dig. För vi ska också vårda dig väl. Så vi slipper återfall. Och vi pratade om vilken sorts operation hon tyckte jag skulle ta, för att få ett nytt bröst.

Och jag sa att det bästa var den stora på fem timmar. Där man tar fett ifrån magen. Då kan du få av mig med, sa hon! För jag är som en björn. Jag äter och äter som om jag skulle gå i ide! Och så fortsätter jag äta, men går aldrig i ide!!! Hon hade humor den :))))))

Vi sa hejdå! Vi ses snart igen!

Jag var tvungen att ha en kopp te och en macka på detta. Tankarna snurrade i huvudet.....

För att inte säga när jag körde hem igen. Då virvlade dom runt uppe i päreskaftet rejält!!!

HÖG ÅTERFALLSRISK!

Jag har inte vågat tänka på det, men nu blev jag tvungen!

Gräset är grönt, men nu blev det grönare! Livet är skört, men nu blev det ännu skörare!

Nu kör vi!!!!


Ha en skön kväll alla! Stor kram. Yvonne

Snö och välmående!

Sista veckan innan ny cellgiftsbehandling! Och denna veckan har jag fått lov att må riktigt bra!

Jag har putsat alla fönster och ikväll dricker jag lite vin för första gången :))))

Jag förbereder mig för nästa vecka. Och samtidigt tiden efter cellgiftet med.......

På tisdag ska jag träffa en tredje läkare, en kvinnlig. Vi ska diskutera tiden efter.....och säkert ska hon truga

dom där äckliga sprutorna på mig! Men där går hon bet, för jag tänker inte bli mer sjuk än så här!

Och vi ska diskutera fortsatt sjukskrivning. Två gånger kvar...TVÅ GÅNGER...Yeeeeesssss:)))))))))

Jag hade ju en sköterska här när jag var så sjuk och inte orkade ge mig iväg till vårdcentralen. Hon var "duktig" hon! Jag såg ju att hon inte var ett proffs precis. Och visste att min undersköterska skulle ifrågasätta
hennes omläggning. Men vet ni vad hon hade gjort? Hon hade dragit ut picclinen tio cm!!!!
Jag trodde min undersköterska skulle svimma när hon fick se det! Men vad har hon gjort, sa hon!
Jadu, sa jag. Säg det! Så Irene min undersköterska fick gå och ringa till cytostatikamottagningen, för att höra
hur hon nu skulle göra. Ja jag skulle kunna skriva en bok om alla fadäser i vården denna sjukdomstid!

Jag låg där på britsen och önskade att hon skulle få dra ut Mr piccline! Men se det fick hon inte. Utan den
skulle tvättas spolas och fixeras på armen. Och jag skulle förbereda mig på en röntgen på onsdag när jag skulle få cellgift. Alltså man röntgar lungorna. Det gjorde jag när jag fått den med. Man gör så för att få en
lägeskontroll. Se hur den ligger. Egentligen är det bättre att den åker ut, än att den åker in. För ifrån början ligger den 2 cm ifrån hjärtat. MEN det gör den inte nu...hahaha :)))))

Jag längtar efter ett bad! Och slippa ta hänsyn till paketet på armen. Jag längtar efter att få konditionen tillbaka och kunna gå lååååååångt! Jag längtar efter att bli pigg. Inte gå som en sömngångare hela dagarna.
Jag längtar efter jättemånga saker. Men mest att komma tillbaka till livet....börja jobba!

Ibland ligger jag vaken på nätterna och tänker på allt jag vill göra sen.....drömmer mig bort.
Få bort den hemska svampen som växer både här och där.....jag hinner precis få bort den tills nästa omgång
cellgift. Då kommer den igen.....den ska bli skönt att slippa!

Jag drömmer om när jag ska få ett nytt bröst! Så jag slipper fundera på  hur det ser ut varje gång jag klär på mig.
Inget jag lider av, men det ska bli skönt att bli "hel" igen!
Och jag drömmer om när jag kan köra iväg till viktväktarna och få bort alla kilo som jag lagt på mig. Pga
jag äter/ätit så mycket cortison och allt cellgift.

Jag drömmer om att få träffa barnbarnen och slippa tänka på om jag ska bli förkyld eller ej! Och få träffa
vänner och vara lite social! Framförallt orka!!

Ja mina vänner. Det är mycket jag drömmer om! Och mycket som man går i vardagen och tar för givet.
Jag tror att det finns mycket  jag kommer att sätta värde på vidare i livet.

Inte minst....att jag får möjligheten att gå vidare. Det är inte alla som får det.....jag skänker dom en tanke......
Jag är lyckligt lottad........jag får leva vidare. Jag får inte kalla mig frisk förrän om fem år. Under tiden ska jag äta antihormoner. Som ska vidare hjälpa mig hålla cancern borta. Men jag ska leva. Med ränta. Och
 varje dag ska jag tänka på dom som inte får göra det.......ödmjukhet är nog det jag fått mest av denna tiden.

Jag har blivit väldigt känslig. Jag gråter mycket. Både för att jag blir glad och för att  jag blir ledsen. Det tar på krafterna att vara så här sjuk, med behandlingar och alla läkarbesök.......

Bloggen idag blev lite sentimental. Men det har att göra med att jag förbereder mig för ett liv utanför sjukhuset och utan behandlingar. Det har verkat så avlägset. Nu har jag bara en önskan till för tillfället.
Att mitt "ickebröst" ska sluta samla vätska, och att de sista två behandlingarna ska gå som en dans!

Håll tummarna för mig är ni snälla!

Önskar ER alla en trevlig helg! Här har vi snö! Stor kram. Yvonne