Idag är det ett år sedan jag fick min diagnos. Ett år sedan jag låg på britsen under tiden dom körde ultraljud på mitt högra bröst.
Jag såg själv på skärmen den lilla knutan som kom att förändra hela mitt liv. Och dom sköt in den där hemska stora nålen som dom tog biopsiprov med...det lät som ett knallskott!
I flera dagar efteråt var jag alldeles svart på mitt stackars bröst. Och jag minns den kvinnliga läkarens allvarliga min. Och jag kan höra mig själv när jag säger...."jag fattar, ni har hittat en tumör".
Och när hon svarar mig så ser jag allvaret i hennes blick. Då säger hon att ja, det är tyvärr så, men jag vill vara riktigt säker och ska kolla dina prover först.
Men jag visste. Jag såg ju med egna ögon. Och visst blev jag chockad. Försökte koncentrera mig på att inte svimma. Och minns att jag pratade hela tiden om att "jamen jag är ju på väg att flytta till Värmland. Vilket sjukhus ska jag nu operera mig på"??
Men det var ju såklart en överlevnadsinstinkt. Huvudet ovanför vattenytan. Jag minns allt som om det vore igår.
Och ärligt talat är jag glad att jag minns. För jag är så tacksam för varje dag jag får vara med. Det var jag ju inte alls så säker på då......jag visste ju ingenting.
Jag ringde min sambo. Jag ringde min dotter. Och jag bjöd ut mina gamla föräldrar på lunch. För
att servera det jobbiga så skonsamt så möjligt.
Bara några dagar efteråt gick min flytt. Och det minns jag med starkt. Sista dagen i lägenheten i Skåne. Städade det sista. Och min sambo och jag åkte till Lund för att få riktigt klart på hur det var.
Vi var trötta och slitna. Och tog beskedet med chockmod.....vi hade liksom förberett oss. Och alla papper skickades till Karlstad sjukhus. Jag minns den kvinnliga överläkaren som knådade ihop mitt stackars bröst.
"För man behövde ju inte ta hela bröstet"......jag tittade på mitt bröst och tänkte....nu har hon knölat ihop det, så nu är där ju inget kvar ändå. Och blev faktiskt lättad när jag kom till Karlstad och Lasse, min läkare ville direkt ta allt!
Jag minns att jag återvände till Skåne innan operationen och tog en sväng i stan med min dotter. Det vill jag säga var många tankar som flög i huvudet just då.
Nåväl. Idag är det i alla fall ett år sedan. Och jag tänker tillbaka med stor tacksamhet på alla som tagit hand om mig i vården. Och på att jag sitter här ännu och kan bara känna glädje. Med en stor ödmjukhet.
Som jag skrivit här förut, så är det klart jag är rädd! Ingenting är självklart. Men jag går inte omkring och är rädd hela tiden. Dom gånger jag är extra rädd, är när jag ska göra något annat i vården. För i alla papper står det vad jag varit med om. Och det är läskigt......som när jag hade lunginflammation. Jag röntgade lungorna. Och det var ju klart nödvändigt. Men jag ville inte få veta resultat.....ifall man sett något mer på plåtarna...ni fattar säkert. Det kommer alltid att sitta i.
Vädret är både si och så här i Värmland. Var rädda om varandra och ha det så gott så hörs vi snart igen!
Stor kram. Yvonne
