Träning står det på programmet varje dag! Utom helgen, då slarvar jag lite. Så på denna cykel sitter jag i nuläget 20 minuter varje dag och cyklar! Och efter det lägger jag mig på en nyinköpt matta ifrån Ikea, som heter "plufsig" .....passande nog :) Där gör jag situps, och en massa annat som jag har i mitt huvud ifrån förr. Det funkar! 4 km promenad om dagen med vovvarna.....och träning med hantlar.
Plus att jag går två gånger i veckan på vattengympa! Det är underbart för min ömma kropp! Näst yngst är jag där! Tanterna är underbara...jag har köpt ny baddräkt.....till deras stora förtjusning och dom är min hejarklack!!
Jag kör i veckorna ett strikt "hålla igen på maten program"! Det går jättebra! I helgerna fuskar jag såklart...man måste leva. Vågen rör sig myyycket saaakta.....men den rör sig på rätt håll i alla fall :)
Men jag ska förhoppningsvis få gå till en dietist också, som kan hjälpa mig med kosten.
Detta gör att dagarna rör sig lite snabbare. Dvs det blir inte lika långtråkigt att vara sjukskriven. Plus att jag är i Skåne en hel del, hos mina föräldrar.
Och alla NI gulliga som skickar hälsningar och hejar på. Ringer mig och pratar bort en stund....NI anar inte vad det betyder....Jag finns....betyder det bland annat.....
Jag finns ja....Efter sista behandlingen var det som att börja om lite ifrån början. Jag visste inte alls vart jag befann mig....även om jag går och tömmer icke bröstet, så avtog ju alla kontroller och behandlingar. Skönt såklart, men jag tappade mig själv. Det har tagit sina tre månader som det snart är.
Och jag har lagt av att "nojja mig"....dvs jag var så himla rädd för allt som kändes i kroppen....
Det stack lite här och ömmade där....kanske var det något farligt?? Men jag blev tvungen att ta ett snack med mig själv. Ska jag kunna gå vidare så gäller det att inte känna efter för mycket.
Och jag blev faktiskt lite gladare efter det. För i början av året vågade jag inte vara glad. Jag visste inte hur länge jag skulle få vara glad då...bäst att vara garderad liksom. Det funkar ju inte.....
Så nu känns det som jag är en bra bit på väg....det hjälper att prata med mig själv :)))))
Men självklart kommer jag att vara rädd. Rädd för nya känslor i kroppen och väldigt observant. Jag har ju ett bröst till, och det värnar jag väl om. Icke bröstet det lever sitt eget liv, med påfyllning av vätska osv. Så det bryr jag mig inte så mycket om. Just nu tävlar jag med mig själv. Ska testa och se hur lång tid jag står ut innan jag måste tömma det.....
Men samtidigt är det viktigt att leva. Ta tillvara det goda och roliga som händer. Och jag lever, jag finns...och det planerar jag att göra länge till!!
Jag försöker att slappna av och glädjas varenda dag åt småsaker. Visst dyker jag ibland, men det är tillåtet.....
Jag äter som ni läst antiöstrogen. Min rädsla var att jag inte skulle tåla det. Men en månad har gått och jag mår faktiskt riktigt bra, med tanke på andra som äter det. I början var det lite kinkigt med lederna. Men det rätade ut sig igen...och jag är nöjd! Om en månad ska bröstmottagningen kolla hur jag mår med tanke på den medicinen. Mina förhoppningar är att jag mår lika bra som nu förstås.
Ni som har mig på Fb har sett det. Men inte ni här på bloggen...MITT HÅR!!
Jag är så stolt över det! Jag har hår och jag behöver inte dölja min skalle med mössa längre, om jag inte vill.....Det är mörkare än på bilden och väldigt tätt! Ja det var så skönt att få hår på skallen, jag frös om mitt huvud förut.....positivt!!
Fortfarande är jag jättetrött! Jag orkar inte alls mycket ännu och vill så mycket. Men jag har lärt mig att ogilla läget :)
Har jag pratat en lång stund med någon, så orkar jag oftast inte med så mycket mer till samtal den dagen....jättemärkligt. Men det är så det är. Jag har börjat att hjälpa till att ta in ved, så min sambo ska slippa göra det själv hela tiden. Men käre tid vilken snigelfart! Men det tar sig i slutändan!!
Och snart ska jag gå till fotvården som ska hjälpa mig med alla naglar som ramlar av!
Nu får NI ha det så bra allihopa! Så hörs vi snart igen!
Stor kram. Yvonne
